– Så fort jag kommer hem trillar det in någon ny bokning och så är jag på väg igen.
Christine Owman är tillbaka i Malmö igen. Tar en paus och andas inför kvällens konsert på Möllevångsfestivalen. Fram och tillbaka sedan oktober förra året har hon varit ute på turné. Kors och tvärs över hela Europa och Kanada. Som så många andra artister satsar hon krutet på utlandet snarare än hemmavid.

– På den svenska livescenen känns det som att man måste tävla om utrymmet. Utomlands har det funkat jättebra. Så fort jag sticker utanför Sverige får jag napp direkt.

Det där med att tävla är något Christine Owman i allra största mån försöker undvika. Hon tycker det finns en skevhet i samhället. Konsumtionshets. Skruvade kvinno- och karriärsideal att leva upp till. Samtidigt är det ofta just det som hennes texter handlar om.

– Jag försöker tänka att jag inte behöver vara en del av det där. Jag har faktiskt slängt ut teven nu. Jag vill inte vakna en dag och plötsligt glömma bort att jag gillar musik för att jag måste ha en mångmiljonvilla.

Det är allvarliga ämnen hon lyfter upp, men live blir det ändå humoristiskt. Svaret på gåtan är videoprojektioner på en skärm bakom henne. Bilderna som flimrar förbi är ofta bortglömda händelser. Situationer där folk tänjt gränser. Så medan Christine Owman sjunger om att ta livet av sig kan publiken stå och skratta åt komiska bilder.

– Resultatet blir rätt ironiskt. Jag tycker om kontrasten mellan humor och allvar. Även om livet är just på liv och död måste vi kunna skratta åt det. Självdistans är ett nyckelord för mig.

Musikaliskt är hennes stil en mix mellan Tom Waits, Nick Cave och Björk. Det är vad andra brukar säga, i alla fall.

Det är musik att både stå att nicka och dansa till. Live blir videoprojektioner, ljuseffekter och rörelser en extra dimension. Liksom Christine Owmans brister.

– Det är ärligt och klumpigt. Jag har inga problem att visa mina svagheter. Jag vill inte polera bort det personliga. Jag gör mina brister till min styrka.

Hur känner du dig när du står på scen?

– Jag blir lycklig och harmonisk och det känns som att jag bara kan vara. Privat ältar jag ofta dåtid eller framtid, men på scen kan jag verkligen fokusera. Det är jag och publiken. Inget mer.