Malmös mesta mixare

Matematiken gick inte in i skallen och Johanna Knutsson gick och väntade på det hemliga tricket. Tills hon insåg att lösningen var så enkel som att våga ge efter för känslan.

– På det här sättet känns det som om jag alltid är på besök. Jag hinner aldrig tröttna.
Johanna Knutsson har hjärtat och vardagen i två städer. För två år sedan bytte hon Malmö mot Berlin. Skåne blev för litet, och Berlins alternativa klubbscen för lockande.

Numera bor hon i Prenzlauer Berg, en stadsdel som gått från ruffig DDR-romantik till en plats för intellektuella höginkomsttagare. Inte så olikt Möllan, där hon nu är nedsjunken i en välsutten fåtölj på ett kafé. För helt och hållet har Johanna Knutsson inte lyckats slita sig. Hon har fortfarande kvar sin lägenhet, och varannan månad kommer hon tillbaka till Malmö, stannar ett tiotal dagar och klipper sina stamkunder på en salong vid Davidhalls torg.

Det var i Berlin nyåret mot 2008 som tanken om att bli dj först dök upp. På klubbarnas klubb Berghain, ett legendariskt technohak förlagt i en gammal fabrik i Östberlin.

– Upplevelsen jag fick där har jag aldrig fått i Sverige. Dj:n styrde publiken, hela dansgolvet brann. Alla var i samma state of mind bara av att lyssna på samma musik.
Väl hemma i Malmö köpte hon den billigaste mixerutrustningen hon kunde hitta. Och började öva. Det gick sådär. Hon försökte tänka på vad folk hade sagt. Att man ska räkna takter, att två minuter in i låten är det dags att börja mixa in nästa. Men det lossnade inte riktigt.
– Tekniskt kände jag mig jättedålig. Jag gick och väntade på det där hemliga tricket som alla andra verkade fatta. Till slut insåg jag att det inte fanns något. Det gäller att lära sig hitta känslan.

Mindre än ett år efter Berghainkvällen står Johanna Knutsson backstage på klubben Babel i Malmö. Det är dags för hennes första spelning. Och hon spyr av nervositet. Men när hon väl vänder skivor och housebeatsen flödar ut över dansgolvet känns allt helt rätt.
När hon nu ett och ett halvt år senare ska beskriva känslan blir hon ohejdat entusiastisk, snubblar nästan på orden.

– När jag står där uppe försvinner alla problem. Jag blir helt uppfylld av musiken, det blir som en paus från livet, vardagen. Alltså, att få sätta känslan, dela med sig av det man själv älskar till andra, det är en endorfinkick!

I discjockeyvärlden har många mixat plattor i dryga decennier. Att, som Johanna, bara sätta i gång och direkt göra sig ett namn, fylla schemat med spelningar, är inte speciellt vanligt. Hon kreddar brorsorna under uppväxten i Tollarp utanför Kristianstad.
– Jag är sladdis och har tre äldre bröder. Jag fick alltid vara med, men mötte ett visst motstånd. Jag tror det har gjort mig envis. Och gjort att jag har lätt att ta plats.

Motståndet i livet finns kvar där. Bara att det har bytt form – från brorsor till mansdominerad dj-scen.

– Det känns som att vissa killar inte kan hantera att det gått så snabbt för mig. Som att jag fuskat mig till det. De kommer fram och säger falskt "Kul att du försöker, tjejen!". Det gör mig arg, men också ännu mer säker. Ilska är en bra motivation.

Just motivation är något Johanna Knutsson inte verkar ha några problem med. Hon berättar att hon inte kan sitta stilla. Måste ha fullt upp. Förutom dj: ande och hårklippning jobbar Johanna med två vinylbolag i Berlin, som nischat sig på lovande akter inom techno/housescenen. Och så har hon börjat fila på egen housemusik.

– Jag vill göra allt med gamla synthar och trummaskiner, men tills jag får råd får jag sitta vid datorn och klicka. Jag hoppas att det blir bra, något man inte kan sätta i en typisk genre. Jag är i alla fall valpglad av entusiasm!