Det var hit till den unga stenindustrins Gylsboda i nordöstligaste Skåne, den femårige Harry flyttade med sin mor och sina systrar 1909. Harrys dödssjuke far, Martin Olovsson, anslöt efter sitt fängelsestraff för att snart avlida.

Med faderns död inleddes den långa raden av katastrofer. Modern Betty som drev lanthandel och matservering emigrerade till USA 1911. En av döttrarna, Edit, avled liksom fadern i tbc. Bettys halvsyster Hilda tog hand om barnen men saknade möjligheter att försörja dem på sikt. Hon ville själv ordna fosterföräldrar till Harry och systrarna Lilly och Gun men överheten i Örkened sände istället ut syskonen som fosterbarn i deras födelsesocken Jämshög där de grovt vanvårdades.

I Gylsboda med sina 14 stenbrott mötte den nya tiden. Den svarta graniten höggs till block och exporterades för att användas som fasadbeklädnad, dekoration eller monumentala konstverk. Stora Sibirien var namnet på ett 30 meter djupt stenbrott.
Cirka 400 stenarbetare sysselsattes. Eftersom det från början inte fanns några yrkesmän i bygden rekryterades stenhuggare från övriga Sverige. Föräldrarna varnade de unga döttrarna för att inleda bekantskap med det utsocknes löskefolket. Men blodet blandades ändå och den isolerade bygden tillfördes nya begåvningar.

Stenarbetarna bodde vida omkring. På morgnarna vandrade de gemensamt till arbetsplatsen ibland sjungande så att rösterna studsade mellan trädstammarna . Länge berättades om Gran-Elof som vintertid gick i halvmeterdjup snö med bara trätofflor.
Det hände att stenarbetare från Näbbeboda i Blekinge kom in på gårdarna för att tigga bröd. De hade ingenting att ta med sig hemifrån som matsäck.

Vilken betydelse hade mötet med det folkrörelsetäta Gylsboda för den receptive gossen Harry?
Kanske var det där han för första gången hörde missionärer berätta i missionshuset om folken i Abessinien och Kina? Kanske stod han i ordenshuset när nykterhetsrörelsens apostlar fördömde brännvinet som sänkte stenarbetarna ner i förödmjukelse och hindrade dem från att ställa rättmätiga krav på arbetsgivarna? Kanske sökte han sig till Folkets Hus när de organisationströga stenarbetarna läxades upp av arbetarrörelsens agitatorer. Eller såg han farbröder från Kristianstad och Hässleholm fantastiskt nog visa rörliga bilder med hjälp av cinematograf?

Hundra år senare möts den vägfarande i Gylsboda av transformatorn som skulptören Hjalmar Råstorp på 1970-talet då en konstnärskoloni höll i trakten dekorerade med vilda figurer.
Veka vänliga björkar lutar sig över det vattenfyllda stenbrottet. Sommaren andas på skrotstenarnas fjälltoppar med varma andetag. Marken är svart av slagg.

Byvägen slingrar sig mjukt mellan de gamla arbetarbostäderna och gårdarna. Liksom i resten av Martinsons barndomsvärld har den tidens stämningar överlevt.
Längre ner i skogen tar Emmaboda Granit fortfarande upp markens svarta rikedom. I ett trähus som lutar sig mot årens mångfald bodde Hilda Nilsson, som blev reservmamma för Harry och hans systrar sedan deras mor lämnat dem.

På 1970-talet fyllde Hilda 90 år och framträdde i Norra Skåne. Då berättade hon för reportern Kjell Arnoldsson att hon aldrig förlåtit makthavarna i Örkened som dömde systerbarnen till ett så grymt öde.

Någon dag senare ringde Harry Martinson till redaktionssekreteraren Axel Lundius och beställde tidningen.
– Moster Hilda i Gylsboda var den enda vuxna människa som var riktigt snäll mot oss när vi var små, fortsatte Martinson. Säg redaktören, hur gör jag om jag vill skicka henne en tårta på födelsedagen?

Fotnot: Bildtexterna i bildspelet är hämtade ur Harry Martinsons självbiografiska roman Nässlorna blomma.