Liberalismen roll i samhällsdebatten, vetenskapen och på kultursidorna hamnade på debattagendan i veckan efter två inlägg av Svante Nycander, Dagens Nyheters tidigare politiske chefredaktör.
Enligt Nycander ges inte liberalismen den roll den förtjänar i det offentliga rummet och alltför ofta beskrivs den okunnigt och fördomsfullt.
Jag har inte många husgudar, min normala reflex är kritisk mot alla röster som deltar i samhällsdebatten. Men Svante Nycander är en person som alltid är värd att lyssna till eftersom han är eftertänksam, lågmäld och analytisk, så långt ifrån en slagordsdebattör som man kan komma, utan en sann socialliberal med stor integritet, som exempelvis vågat vara motvalls mot borgerlig antagonism mot fackföreningar och kollektivavtal.
Men när jag försöker se vilka kommentarer som gjorts kring Svante Nycanders debattinlägg blir jag uppriktigt förbannad. Flera debattörer försöker marginalisera Nycanders åsikter genom att peka på hans ålder, han är född 1933, och avfärdar honom med invektiv som "gubbsur", "surgubbes gnäll", något som väl snarast stärker att Nycander driver träffsäkra teser.
Min egen högskoletid utspelades 1972 till 1976 och det har givetvis hänt mycket sedan dess. Dessutom var det på Socialhögskolan i Örebro, en institution där ungefär 75-80 procent av eleverna var vänster, många dessutom tillhörde extremvänstern, och även lärarkåren var starkt anfäktad av vänsteråsikter.
Det skapade ett så trångsynt debattklimat att många som var borgerliga smög med sina partipolitiska uppfattningar, även om det fanns vi som var mer politiskt skolade som hamnade i ständiga diskussioner med kommunister, socialister och socialdemokrater. Själv minns jag hur jag var ensam i min grupp när vi läste samhällsplanering om att tycka att människor skulle kunna äga sin villa eller lägenhet, vilket ger en bild av hur debattförutsättningarna kunde se ut.
I huvuddragen tycker jag Svante Nycander har rätt när han kritiserar hur vänsterperspektiv kunnat få en så inflytelserik ställning på kultursidor och inom universitetsvärlden. Men jag ser knappast någon systematik eller konspiration i detta. Han kunde dessutom ha tillagt medievärlden, där vänsterinflytandet varit lika starkt.
Jag tror det däremot finns en förklaring som Nycander och många med honom missar.
Begåvade människor med vänsteråsikter är per definition emot kapitalism och privat näringsliv. Därför väljer de att få utlopp för sitt karriärbehov inom högskolevärlden eller samhällsdebatten, exempelvis tidningars kultursidor.
Motpolen utgörs av begåvningarna med borgerliga värderingar. De har sökt sig till andra och mer ekonomiskt lönsamma karriärer inom näringslivet.
Jag kan med lätthet räkna upp ett tiotal sådana personer som gjort lysande karriärer i näringslivet trots sitt liberala engagemang i ungdomen.
Kvar blev en rätt liten grupp intellektuellt förfarna borgerliga som kunnat ta striden med den antalsmässigt oproportionerligt stora gruppen forskare och debattörer med vänsteråsikter.
Så egentligen är det marknadskrafterna som dränerat den liberala röstens ställning i svensk samhällsdebatt.