En relik från forna dagar

Tage Erlander har ju skrivit en klassiker, under det att Bertil Ohlins mera har fått tjäna som sömnpiller. Till denna celebra skara ansluter sig nu den fd moderate partisekreteraren och vice partiordföranden Lars Tobisson.
Tobisson har gett sitt magnum opus titeln "Främling i folkhemmet" och visst framstår han i mångt och mycket som en kvarleva från 1800-talets klassamhälle med brukspatroner, godsägare och statare.

Han visar sig således vara en avgjord motståndare till Du-reformen och vid summeringen av sitt liv fäster han stor vikt vid att han lyckats bygga upp en avsevärd förmögenhet i aktier och fastigheter. Knappast någonting som anses särskilt folkhemskt, åtminstone inte om man säger vad som rör sig i ens huvud.
Tobisson också mer än antyder att han aldrig nådde de högsta höjderna – partiledare och statsråd eftersom han var utsatt för personförföljelse från massmedias sida. Till detta är väl bara att säga att det finns exempel på andra som inte bara lyckats bemästra en sådan situation utan också vända den till sin fördel.

Överhuvudtaget framstår Tobisson – med all sannolikhet omedvetet – som en ganska osympatisk person. Född med guldsked i munnen, egocentriker av rang och med ett utvecklat sinne för självömkan.
Medaljen har emellertid också en framsida. Det rör sig om en person med mycket gott självförtroende och en betydande kapacitet, som han kanske aldrig fick tillfälle att utnyttja fullt ut. Partiordförande Tobisson, statsminister Tobisson, finansminister Tobisson – ja, varför inte?

Elaka tungor brukade ju – före mordet och kanoniseringen – beteckna Olof Palme som borgerlighetens främsta tillgång. Kanske skulle Tobisson i motsvarande position ha blivit Socialdemokraternas främsta tillgång, inte bara en tillgång bland flera som nu blev fallet.
För den intresserade ger Tobissons bok intressanta inblickar i svenskt samhällsliv, inte minst vad gäller rikspolitiken i allmänhet och förhållandena inom Moderaterna i synnerhet. Han ger också intressanta och ibland överraskande personkaraktäristiker, låt mig stanna vid tre sådana.

Svenska folkets bild av Thorbjörn Fälldin är väl den av den jordbundne odalmannen, trygg i sin kristna tro. Därför är det något förvånande att finna honom sittande långt in på nätterna diskuterande jordelivets djupaste frågor. Fanns det ett drag av religiöst grubbleri hos Fälldin? Frågan får väl än så länge förbli obesvarad.
Vad beträffar Fälldins huvudmotståndare i svensk politik, Olof Palme, bekräftas däremot den bild vi haft sedan länge av en långsint och dålig förlorare. En lysande begåvning, men en liten människa.

Vad slutligen angår Ulf Adelsohn bekräftas bilden av en politisk lättviktare och gamäng, med orealistiskt höga tankar om sig själv och ofta lösmynt under rusets inverkan.
Tobisson självbiografi torde knappast komma att räknas till de klassiska svenska memoarverken. Detta hindrar dock inte att den politiskt intresserade kan se fram emot några inte alltför oangenäma timmar i Lars Tobissons sällskap.