Hörnet Claesgatan, Ystadsgatan i Malmö. Värmeloj tisdagseftermiddag. I öronen sval funkmusik, i näsan doften av rostade bönor. Någon pratar lågmält på arabiska, några diskuterar hejvilt blåsor på fötterna efter helgens fester, ett barn rycker i pappas t-hirt. Mellan bordenkryssar Samir Ali Ismail, plockar klinkande koppar, lite stressad blick, hejar här, vinkar där. Slänger fram kardan. Ler brett.
- Det här är min favoritplats. Efter Khanaqin.

I södra Kurdistan, i östra Irak, alldeles på gränsen till Iran - där ligger Khanaqin. Länge en del av det persiska riket, en småstad som bryts i två delar av den mäktiga Alwandfloden. Ganska obetydlig stad, om det inte vore för Naft Khana, oljefältet där det utvinns upp till 16 000

fat olja varje dag. Där föddes, växte, studerade och arbetade Samir Ismail Ali. Och hade förmodligen stannat resten av livet, om det inte vore för det politiska läget. Samir är kurd, och under Saddam Husseins regim på 90-talet var situationen osäker för många kurder.

- Det var kaos, min familj var inte säker. Så jag bestämde mig för att lämna Irak.
Året var 1998, Samir var 36 år gammal och han lämnade familj och arbetet som universitetslärare i arkitektur. Styrde kosan mot Sverige, som han hört mycket bra om. Och hamnade i Malmö, där han bodde ensam i nästan ett och ett halvt år medan han väntade på uppehållstillstånd till sig och sin familj.

- Det var en tuff tid, ensamt. Men man måste kämpa hårt för att leva.
Han har ångat på i en mängd branscher. Bland annat bilvård. Och så drev han Palmyra, en livsmedelsbutik med Latinamerikainriktning, i nära tre år.

- Ursäkta, kan du vänta lite? Jag måste bara fixa en grej.

Samir har fått en disträ glimt i ögonen. Springer in bakom disken och plockar lite. Skyndar ut och byter skrattande några ord med ett par bekanta på gatan. Ropar: "Prosit! åt en ung tjej som drabbats av nysattack. Han slår sig ner igen, blickar över Möllevångstorget.

- Jag älskar Möllan, men att jobba med livsmedel var bara "hej" och "hejdå". Jag är en social person. När chansen att ta över Kaffebar kom kändes det rätt. Doften av kaffe... Folk tar det lugnt, snackar med varandra!

Det var främst två saker Samir hade i huvudet när han profilerade caféet på nytt. Nummer ett var kvalitet.
- Jag kunde inte mycket om kaffe, men jag ville ha de allra bästa baristorna. Och det blev det, de är fina och har hjälpt mig mycket.

Nummer två var mångfald. Inte bara ha en typ av gäster som hänger över disken. Kaffebar skulle vara som Möllan, med alla kulturer, åldersgrupper och klasser representerade. Han verkar ha lyckats, åtminstone om man får tro experterna. Malmö stad och Metro gav förra året caféet pris för bästa uteservering. Motiveringen: "I en urban smältdegel möts människor från nya och gamla Malmö över en kopp kaffe. En självklar symbol för mångfald, möten och möjligheter".

I september har Samir Ismail Ali drivit Kaffebar i tre år. Nästa projekt är att öppna ännu en, kanske borta vid Triangeln. Han måste bara spara pengar, och hitta tid. Han jobbar redan långt mer än den klassiska nio till fem-knegaren.

- Jag jobbar, jobbar jobbar. Alla dagar i veckan. Jag tycker inte om att sitta hemma i soffan. Jag har fått det från min far, till hundra procent. Han var min förebild. Vi har båda kämpat.
Samir fingrar på sin gröna pappersmugg. Håller upp den.
- Som den här. Bestämmer jag mig för att jag vill ha den här, då fixar jag det. Det är bara så.