Brist på värdiga fredspristagare

Det kom redan när Henry Kissinger och Le Duc Tho fick det för sina insatser för fred i Vietnam. Andra kontroversiella pristagare har varit Menachem Begin och Anwar Sadat,. Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzhak Rabin. Men droppen som fick bägaren att rinna över kom i fjol när Barack Obama fick fredspriset utan att den norska Nobelkommittén kunde peka på några konkreta insatser som han gjort.
En del av kritiken tycker jag skjuter över målet. Det är inte alltid de som framstår som mest humana och godhjärtade som är de som gjort bestående insatser för freden. Tvärtom är det oftast ganska handlingskraftiga realpolitiker som i praktiken skapat fred. I ett historiskt perspektiv tror jag att den på 1900-talet som gjorde mest för världsfreden var USA:s tidigare president Ronald Reagan som genom sin kapprustningspolitik knäckte kommunismen och avlägsnade hotet om ett supermaktskrig med kärnvapen.
En norsk författare, Fredrik Heffermel, kommer med svidande kritik mot många av de fredspris som delats ut på senare år. Sammanlagt dömer han ut nio av tio av de senaste årens pristagare Om inte Nobels fredspris skall hamna i vanrykte så borde den norska Nobelkommittén återuppliva en gammal ordning, nämligen att ibland avstå från att utse någon fredspristagare. Så gjorde man förr och det är en bra markering av att det ofta saknas värdiga kandidater.