Miljöpartiet de röda

Åtminstone betydligt bättre än de 5,2 procent som partiet lyckades skrapa ihop 2006.

Särskilt starkt tycks MP:s stöd vara i storstäderna. Bland välutbildade och relativt välavlönade innerstadsväljare har partiet vunnit mark; bland de så kallade "latteliberalerna". Det är förvisso långtifrån hela sanningen att det enkom är denna, i sig svårdefinierade, väljargrupp som ligger bakom MP:s uppsving. Det är svårt att tänka sig att dessa latteliberaler i någon större omfattning skulle ha röstat åt vänster sist det begav sig, nej om de nu är liberala, så som epitetet gör sken av, borde de ha röstat på något av allianspartierna. Troligtvis Folkpartiet, Centerpartiet eller kanske Moderaterna.
Men om MP enbart vunnit opinionsstöd från höger hade väl knappast alliansen varit det största regeringsalternativet? Vilket regeringspartierna varit i de senaste månadernas väljarundersökningar. Senast i den från Skop som presenterades i går.

Kanske kommer det någon statsvetare och rättar mig nu, berättar att väljarströmmarna gått än hit och än dit. Att den matematiska ekvationen går ihop med att MP tagit borgerliga sympatisörer medan de borgerliga har sin knappa ledning tack vare gamla S-väljare som gått direkt till något av alliansens partier. Ok, må så vara.
Hur har då MP lyckats med bedriften att attrahera dessa latteliberaler samtidigt som de etablerat samarbete med sossarna och med, vad som borde ses som än allvarligare hos ovan nämnda liberaler, Vänsterpartiet – ett parti som fram tills inte alltför länge sedan också hette kommunisterna. Visst finns det vissa mer frihetliga idéströmningar hos Miljöpartiet än i de två andra partierna i vänstertrojkan. MP har exempelvis haft en betydligt nyktrare syn på arbetsrätten, skatter och friskolor.

Men de grönas giftermål med de två röda partierna har ändrat på saker och ting. Låt mig ta ett exempel. För ett par månader sedan var jag på årsmöte i min pressförening och vi hade då bland annat ett möte med Miljöpartiets ekonomiskpolitiske talesperson, Mikaela Valtersson. Valtersson fick frågan hur de hade tänkt sig den nya förmögenhetsskatten, en skatt som MP var emot och som Valtersson själv skickligt argumenterat emot. Det märktes att Valtersson var föga förtjust i att behöva försvara denna kontraproduktiva skatt som inte är annat än en symbolfråga för socialister. Men Valtersson gjorde det – med röda argument.
Och sedan språkrörens första kafferep i LO-borgen har det inte hörts ett knyst om småföretagens behov av en mer flexibel arbetsrätt. Men det är klart; ska man ha S som maka så får man LO som politiskt förkläde och då går det minsann inte för sig att vara alltför frisinnad eller företagarvänlig.

MP har ställt upp på vänsterns skattehöjarpolitik och kryddat med sin egen dito på exempelvis bensin, diesel och transporter. Oavsett några procent latteliberaler eller ej så har samarbetet onekligen medfört att MP:s epitet nu borde stavas de röda och inte längre de gröna.