Först ut är en kvinna som visste allt om både glamour och skräck – författaren Madame de Staël. Denna okuvliga dam är tyvärr tämligen bortglömd i dag. Ändå har hon haft åtminstone ett knubbigt finger med i den yttersta toppolitiken under en tid då hela Europa drastiskt förändrades. Hennes far var finansminister åt Ludvig den XVI. Hon var med och författade den franska konstitutionen efter monarkins fall. Hon nobbade Axel von Fersen, lobbade för att Karl XIV Johan skulle bli svensk kung, och sist men inte minst relevant i det här sammanhanget – Hon introducerade romantiken i Frankrike. Men hon retade också gallfeber på Napoleon, som var livrädd för hennes skarpa intellekt och som förvisade henne från Paris. Under tio långa år flängde hon skräckslagen runt i Europa med Napoleons hejdukar flåsande i hälarna. Under denna tid besökte hon Stockholm där hon umgicks flitigt med vännen Bernadotte.

Hennes romanfigurer, numera glömda och föråldrade levde inte i Paris, men hennes eget liv utspelar sig, trots exilen, till stor del i denna stad. Där höll hon litterär salong för de främsta inom intelligentian. Där gifte hon sig med svensken och diplomaten Magnus Staël von Holstein. Där for hon runt på blodbestänkta kullerstenar och räddade vänner undan guillotinen, innan hon själv var tvungen att fly för livet, till sitt Schweiziska slott Coppet. I Paris mitt, kvarteren runt Île de la Cité roade och oroade hon sig i en tumultartad och skräckfylld tid.

Inte långt därifrån, vid Pont Neuf utspelar sig, femtio år senare, ett drama som ligger så långt från de gyllene salar Madame de Staël rörde sig i, som man kan komma. Emile Zola står för dramaturgin. Nu är vi i en liten linnebutik på Passage du Pont Neuf. Det är mörkt och kallt. Gaslyktorna som Napoleon införde 1801 förmår inte skingra dunklet. Dammet och smutsen ligger i tjocka lager inne i huset. Invånarna är Madame Raquin, hennes son Camille och dennes kusin och tillika fru, Thérèse. Deras äktenskap är ett resonemangsparti genomtrumfat av modern som velat försäkra sig om att hennes sjukliga son ska tas om hand efter hennes död. När så Camilles vän Laurent gör entré, blir Thérèse våldsamt förälskad i honom och de inleder ett förhållande. Tanken att göra sig av med Camille dyker upp och vid en utflykt mördar de honom i en fingerad drunkningsolycka. Men lyckan vill inte infinna sig, i stället börjar de två hemsökas av samvetskval. Laurent ser den döda Camille överallt och blir besatt av att hitta hans kropp i Paris bårhus. Och en dag ligger han där och Zola får möjlighet att excellera i den pinfärska naturalismen som får CSI-programmen på tv att grönska av avundsjuka. Här är ett litet utdrag.
"Camille var vämjelig… Det magra, beniga, lite uppsvullna huvudet grimaserade… Kroppen såg ut som en köttklump i upplösning… Man kände på sig att armarna inte längre hängde fast vid kroppen. På det grönaktiga bröstet bildade revbenen svarta ränder. Vänstra sidan hade brustit, den öppnade sig som ett hål bland mörkröda slamsor. Benen, som var fastare, sträckte sig neråt, fulla av vidriga fläckar. Fötterna höll på att falla av."

Romanen Thérèrse Raquin var Zolas debut och genombrottsroman. Med den förde han, med buller och bång, in naturalismen i fransk litteratur. Vid denna tid, 1868, bodde han på 23 Rue Ballu i nionde kvarteret, femtio meter från Rue de Douai där jag själv bodde i fyra år, under 80-talet.
Ett stenkast därifrån, i det tionde kvarteret, är Dominique Sylvains deckare, Dubbla begär förlagd. Det är 2004, och före detta kriminalkommissarie Lola Jost försöker rentvå sin vän, restaurangägaren Maxime Duchamp som misstänks ha mördat en av sina servitriser. För alla Parisälskare är det här en riktig godbit. Mördarjakten går genom hela Paris undre och övre värld, från bourgeoisiens Tionde till de prostituerades Bois de Boulogne. Här finns det eviga Paris, maten, dofterna, stämningen, det typiskt franska, lite lakoniska sättet att se på världen. Man rycker galliskt på axlarna, utstöter ett litet "Hein!" och går vidare. Att den cyniska och trötta Lola får sällskap av en energisk och amazonlik amerikanska vid namn Ingrid Diesel skapar en besynnerlig humor mitt i spänningen.

Ja, det här var tre författare, tre tidsperioder, tre bilder av Paris, staden som fortfarande har förmågan att både förföra och förgöra.