Piratens vagga stod noga räknat i Vollsjö, förebilden för det litterära Tosterup, men den första meningen innefattar geografiskt hela hans författarskap. Ytterst sällan rör han sig utanför Färs härad, och då han gör det stannar han ändå i Malmöhus län. Undantaget är några noveller från Tranåstrakten, där han arbetade som advokat på 1920-talet, men de kan vi lämna därhän.

På samma sätt råder förstås det omvända förhållandet. Lika omöjligt som det är att bortse från de geografiska gränserna i Fritiof Nilssons författarskap, lika lite låter det sig göras att företa en litterär resa på Österlen utan Piraten som självklar ciceron. Jag tror varken att Björn Ranelid, Jacques Werup, Klas Östergren, Ulf Lundell eller några andra inflyttade kulturpersonligheter säger emot. Österlen är Piratenland, och en litterär resa dit måste uteslutande handla om honom.

Piratens romaner tar oss dels med till ett Österlen som än i dag är ytterst tydligt och påtagligt. Hans högst personliga skildringar av den skånska naturen är allt annat än utfyllnad. De är en högst väsentlig del av berättelserna som suger in läsaren och var och en som någon gång satt sin fot i Skåne känner omedelbart och instinktivt igen sig i dag, närmare åttio år efter debuten. Vem vill inte vara en del av den varma och lite kärvt manliga gemenskapen i sällskapet Badarna i "Bokhandlaren som slutade bada"? Eller sitta med växelryttarna vid bordet på Grand i Tre terminer, strax efter att de fått loss en ny omgång pengar?

Men romanerna skildrar också ett sedan länge svunnet Österlen, okomplicerat i mycket, med tydligt utstakade liv och en likgiltighet inför sitt öde som man sällan möter i dag. En obehaglig människosyn med strikta hierarkier mellan far och son, mellan husbonde och tjänstefolk, mellan patroner och statare, i ett Skåne som var ett av Statarsveriges starkaste fästen.

Som det tyranni som den sprithärjade slaktaren Klerk utövar över sin hunsade familj i novellen "Klerk". Exportör Jespersons medhjälpare kandidat Fabian, som i "Bock i örtagård" som enda lön får ett smörgåsbord med fylla i veckan och har fodrat kavajfickorna med vaxduk för att kunna bära hem mat åt sin svältande familj. Eller patron Espings likgiltighet för andra människors åsikter och känslor när han i samma roman tvingar fram ett giftermål mellan statarna Vricklund och Elisa.

Den som läser Piraten upptäcker snart att humorn i hans romaner allt som oftast kontrasterar mot denna lite mörkare och allvarligare klangbotten. En glättig fasad eller fysisk lustighet döljer för det mesta en mörk hemlighet eller ren tragik. Av detta såg jag dock mycket lite när jag som tonåring läste de mer kända avsnitten ur Fritiof Nilssons produktion. Jag lät mig fullkomligt förföras och sveptes med av framför allt bordsskildringarna. Den välbekanta inledningsscenen från hotell Horn i "Bock i örtagård", är än i dag den bästa och mest underhållande måltidsbeskrivning jag läst, möjligen med konkurrens av kräftätaren i Strindbergs Giftas.

Som Piratenälskande tonåring var Skåne för mig inget annat än gästgivaregårdar, Grand Hôtel, kryddat brännvin och smörgåsbord, och att jag som nybakad student sökte mig till Lund efter att ha läst Tre terminer var helt självklart. Åtskilliga är de tillfällen då jag tillsammans med studentkamrater på hemväg nattetid gått omkring i kvarteren runt Krafts torg i Lund inbegripna i livliga och ibland upprörda diskussioner om vilket hus det måste varit som på Piratens tid inrymde hotell Korsakow.

Som numera naturaliserad skåning vet jag ju att landskapet har åtskilligt mer att erbjuda än god och riklig förplägnad, men min fascination för gästgiverier och smörgåsbord kommer aldrig att överge mig. Minst två gånger om året provar jag smörgåsbordet på ett nytt skånskt gästgiveri, helst på Österlen, och varje gång jag stiger in på ett nytt ställe ser jag i andanom patron Esping och exportör Jesperson sitta rödmosiga och avspänt bakåtlutade vid ett bord. Och har man en gång läst de mustiga miljöbeskrivningarna i "Bombi Bitt och jag", kan dagens Kiviks marknad naturligtvis inte bli något annat än en präktig besvikelse.

Nej, av Piratens värld finns i dag inte mycket kvar utanför böckerna, mer än den sydostskånska naturen. Den som beger sig till Piratens Vollsjö kan visserligen beskåda Bokhandlarens, Krakows och Biertapparens hus samt stenarna i Vollsjöån där Badarnas klubb höll sina möten. Men stationshuset där författaren föddes revs av kommunen på 1980-talet och hotell Korsakow heter i dag Café Ariman. Hotell Horn bytte 1902 namn till hotell Savoy enligt engelsk förlaga, och de dignande smörgåsborden är i dag ett minne blott. Tiderna förändras, gott så.