– Tillsammans följer vi hans kamp. Från sängen till rullstolen, från rullstolen till kryckor. En dag reser han sig upp, går ut utan hjälp. Hade de kommit tio minuter senare hade han inte haft något liv alls.

Bilar svänger runt hörnet, det sticker i näsan av motorolja, slipande och bankande hörs från en byggarbetsplats sex våningar ner.

David Jonsson berättar historien om palestiniern Khaled. Båda hans bröder har dödats av israeliska soldater. En dag skjuts även hans son, men överlever tack vare vård på ett israeliskt sjukhus.
– Jag såg vad som hände i Gaza och tänkte: "Såhär får det inte gå till, det är hemskt. Jag måste göra något".

Så för ett år sedan besökte David Jonsson Gazaremsan. Där samlade han historier från människor som förlorat anhöriga, fått sina liv förstörda av kriget men som trots det inte låtit hat- och hämndkänslor ta över. Det har nu blivit pjäsen "Redemption songs".
Att illustrera konflikten mellan Israel och Palestina är inte det ovanligaste, men att göra det på ett parkeringshus betongtak är han och Emma Ribbing nog först med.
– Den här vita betonger påminner om öken, vidder. Jag har aldrig varit i Gaza, men jag föreställer mig det lite så, säger hon.

Emma Ribbing är dansaren som kompletterar David Jonssons berättelser. Med rörelser säger hon sådant som inte kan kläs i ord.
– Redemption betyder ju "befrielse" och det är det som dansen är, med den kan man ta plats, våga stampa, skrika, röra på sig.

Hon har försökt hitta rörelser som får publiken att känna snarare än att tycka att det är snyggt.
– Det kan till synes vara fult och klumpigt, men det förklarar rytmen i texterna. Vissa grejor förstärks med stampljud, andra med tystnad.

Med "Redemption songs" tar David Jonsson inte ställning politiskt. Han vill visa hjältarna från båda sidor.
– På nyheterna ser vi bara siffror, siffror och siffror. Det som styr vad vi gör är hur vi känner och teater är ett bra sätt att överföra känslor på.