Under torsdagsnattens inledande klubbkväll överfölls staden av ett ösregn av närmast bibliska mått och jag börjar så smått fundera på att börja snickra på en ny ark. När festivalen på fredagen så på allvar drog igång var det uppehåll men tunga moln hotade festivalbesökarna som beträdde Slottsskogens redan svåraratat regnsjuka gräsmattor.

Först ut var Hellacopters-Nickes nya projekt Imperial State Electric och till Melbourne utflyttade Kortedalasonen Jens Lekman.
Den sistnämnda kombinerar kaftigt Smiths-influerad pop med duktigt sväng som säkert hade lockat till en hel del melankolisk solodans på ett fastare underlag. En hel del nytt från kommande skivan får vi oss till livs innan jag smiter iväg till festivalens minsta scen för att se finalen på Imperial State Electrics spelning.
Det var inte så värst mycket jag hann se men äpplet landar inte långt från Hellacoptersträdet kan man konstatera. Och inget fel med det.

Paul Weller tillhör mina stora favoriter och en av de spelningar på årets festival jag verkligen sett fram emot. Och The Modfather ser ut och låter som att han är i god form. Han bjuder på ett karriärspännande set med låtar från de tidiga åren i The Jam via Style Council och 90-talets storstilade comeback fram till årets "Wake up the nation"-platta.

Tyvärr svajar det lite här och där. De mer progressiva låtarna från senaste plattan sitter inte jätteväl bland klassikerna och Jam-pärlan "Pretty green" i lätt nytolkning slarvas bort. "What you give is what you get", "Shout to the top" och titelspåret från senaste plattan sitter dock som gjutna. På det hela taget var det en helt okej spelning med en legend som vägrar stanna och vila på gamla lagrar men inte så mycket mer. Dessutom saknade jag lite för många gamla favoriter för att vara riktigt nöjd. Ingen "Wild wood" och ingen "A town called malice"...

Way out West har en tradition av högklassiga hiphopspelningar. Sena bokningen Wu-Tang Clan, 90-talets stora stilbilare i genren, är inget undantag. Ol' Dirty Bastard må vara hädangången men klanen lever vidare i, som det verkar, högönsklig välmåga. Och det verkar som att det är en efterlängtad spelning. Senaste Sverige-besöket ställdes in och det är en rejäl publik de drar framför festivalens näst största scen.
Solen bryter igenom och partystämningen infinner sig så äntligen. Wu-Tang Clan är fortfarande "nuthing ta fuck wit".

Festivalens stora utropstecken så här långt var The Low Anthem som avslutade torsdagskvällen på Pusterviksbaren. Jag kan svårligen överdriva hur fantastiskt bra de faktiskt var. Programbladets beskrivning av kvartetten från Providence, Rhode Island, som för kvällen gjorde sin första Sverige-spelning, stämmer ganska på pricken: "lika delar americana och själahelande pop" som "sänder tankarna till både hembränd whiskey, dammig westernsaloon och eftermiddagste i bersån.

Bandets musik är lika tidlös som bandmedlemmarna hypermusikaliska. Jag tänker på sirenernas sång i Oh Brother where art thou, Gillian Welch och Band of Horses mest rootsiga ögonblick. Medlemmarna verkar behärska alla instrument i hela världen och byter hela tiden med varandra. Uråldriga orglar, klarinett och horn möter såg, ståbas, mobiltelefonsrundgång (!) och mer traditionella rockinstrument. Lägg därtill en stämsång som tar andan ur en.

Den låga belysningen, bandets sympatiska framtoning och en från början andäktig och sedan allt mer entusiastisk publik bidrar till att göra kvällens avslutningsspelning magisk. Faktiskt bland det bästa jag sett på mycket länge.