Ingen torde ha gjort mer än Birger Sjöberg för att fästa staden Vänersborg på kartan. Ändå är denne stadens store son närmast helt osynlig på kommunens webbplats. Han nämns ingenstans på startsidan och slår man in hans namn i sökfunktionen får man i stort sett bara träffar på Birger Sjöberggymnasiet. Ändå något.
Man får till sist trassla sig in under fliken på Vänersborgs museum, där man kan se att Birger Sjöbergs arbetsrum från Villa Daghill i Helsingborg finns återskapat. I källaren. Och på hemsidans stadskarta för turister finns inte hans födelsehus utmärkt, trots att det ligger mitt i stan.
Annat var det förr.
När Birger Sjöberg 1922 slog igenom med dunder och brak med Fridas bok tävlade landets städer om att vara det idylliska Lilla Paris, som målades upp i dessa av generationer sedermera älskade visor. En kandidat var Kristianstad med sina boulevarder. Men det var förstås sin barndoms Vänersborg som Biger Sjöberg skildrade i visorna om det unga Bodbiträdet och hans älskade Frida.

Birger Sjöberg föddes i stan 1885, son till en bohemisk manufakturhandlare som så småningom gjorde konkurs. Birger misslyckades i läroverket och fick sluta i förtid. Han arbetade som springpojke och hantlangare och sedan som expedit i Georg Nyströms jern-, färg- och tapethandel. Det är från tiden rollen som Bodbiträdet är hämtad. Men han var språkligt och musikaliskt begåvad trots den avbrutna skolgången och underhöll vänner och bekanta med humoristiska dikter och sånger, allt oftare till egenhändigt komponerad musik.
1906 fick Sjöberg – genom förmedling av sin äldre bror, som kommit in i tidningsbranschen – tjänst som volontär på Stockholms Dagblad. Han blev journalist. Hemma i Vänersborg hade han förälskat sig i den vackra regementsmusikerdottern Karin Lustine. En ödesdiger julidag 1907 reste han hem från Stockholm, iklädde sig jaquett och hög hatt, tog Karin på promenad över Dalbobron, föll på knä och friade till henne. Mitt på bron. Han fick ett resolut nej.
Karin Lustine berättade i en intervju på gamla dagar på 60-talet att hon blev helt överraskad och inte kunde hålla sig för skratt. Så kapitalt hade Sjöberg missbedömt hennes känslor.
Frieriet blev nog livsavgörande. Birger Sjöberg gifte sig aldrig och att Karin Lustine äger en stor del av den väna Frida-rollen i Fridas bok är ställt utom allt tvivel, även om hon under hela livet försökte hålla det ifrån sig när journalister ansatte henne.

Birger Sjöberg var en obemärkt ung man när han lämnade Vänersborg 1906, men när han återvände under sin stora konsertturné 1923 mötte stadens societet mangrant upp. Längst fram i salongen satt också Karin Lustine. Dagen därpå kom hon i glatt kamratsällskap och vinkade av honom vid tåget.
Vid det här laget hade Birger Sjöberg gjort civil karriär och blivit redaktionssekreterare på tidningen Helsingborgs-Posten. Efter sin stora Frida-framgång tog han ledigt från tidningen och köpte en villa i Ramlösa, där han bodde till sin död.
Det var alltså i Skåne som Frida-visorna i huvudsak kom till. Och det var efter ett framträdande på en privat fest på Borgeby slott, som en av dåtidens stora skånska kulturpersonligheter, Ernst Norlind, tog kontakt med Bonniers Förlag och därmed förmedlade den kontakt som ledde till Frida-utgivningen 1922 och den stora succén. Den följdes upp två år senare med den dickensartade romanen Kvartetten som sprängdes, också den en stor framgång och det årets mest sålda bok i Sverige.

Efter år av medgång sökte sig Sjöberg i mitten av 20-talet nya litterära vägar. Påverkad av bland annat psykoanalysens idéer och Shakespeares personifierande dramatiska stil utgav han så 1926 diktsamlingen Kriser och kransar, en av 1900-talets viktigaste böcker i svensk litteraturhistoria. Unik i sina personliga nakenhet, sin djärvt expressionistiska stil, sin sanningslidelse och sin rannsakning av moral och livshållning. Borta var idyllen och humorn från de två tidigare verken. Men Kriser och kransar var före sin tid och både publik och kritik stod frågande. Vissa kritiker begrep ingenting utan talade om sjuka fantasier. Sjöberg tog illa vid sig och tappade tron på sin förmåga. Han drabbades av psykiska problem och avled 1929, endast 43 år gammal.
Men Kriser och kransar har stått sig och har påverkat författare som Johannes Edfeldt och Hjalmar Gullberg i hög grad. Och litteraturvetarna släpper aldrig Sjöberg och hans stora efterlämnade manuskriptsamling, som möjliggjort flera postuma verk. 1999 kom professor Johan Svedjedals stora biografi Skrivaredans och i våras Lundaprofessorn Eva Haettner Aurelius omfattande studie Vägen till Kriser och kransar. Birger Sjöberg må vara bortglömd hos den breda allmänheten, men han lever i hög grad inom akademierna.

I Vänersborg vårdas hans minne ändå av Birger Sjöberg-sällskapet. Och även om staden har glömt honom på sin hemsida så lever hans minne och hans Frida-värld för den som besöker Vänersborg. Fortfarande en idyllisk småstad vid Vänerns södra strand vid inloppet till Göta kanal. Stadskärnan är välbevarad med sitt enorma torg – skildrat av Sjöberg i dikten På kärlekstorget – födelsehuset finns kvar liksom den vackra Skräklan-parken, där Frida och hennes vän vandrar och där de ror sin eka på vattnet. Där på udden står Frida staty. Den stals visserligen 2007, men är nu återbördad. Dalbobron finns kvar, men är en segelfri högbro. På Sjöbergs tid en svängbro för kanaltrafiken.
Men utvärdshuset Strömsborg revs för några år sedan under våldsam debatt. Det var i dess trädgård som Rådman en sommarkväll avnjöt Schumanns Träumeri i den kända visan "På begäran".
Vänersborg är värt ett besök för den som vill förlora sig i Birger Sjöbergs Lilla Paris. Men den som söker hans grav får bege sig till Donationskyrkogården i Helsingborg. Det finns också en minnessten i Ramlösa brunnspark och på Helsingborgs hemsida hittar man lätt till Sjöberg.
Men det är ändå Vänersborg som är och förblir Lilla Paris.