Det är bara att ge sig! Hade man sett den här produktionen av Singin' In The Rain på Broadway i New York eller West End i London, så hade man varit synnerligen nöjd och glad. Nu ser man den i stället på Malmö Opera och man blir helt lyrisk! Uttryckt på annat sätt så bjuder Singin' In The Rain på lysande underhållning i världsklass! Inte konstigt att det blev jubel och stående ovationer på premiären.

Vi minns alla filmen med Gene Kelly. Själv minns jag också musikalversionen i London med Tommy Steele i början av åttiotalet. Det var på gamla ärevördiga Palladium, där regnet skvalade lika imponerande intensivt som nu på Malmö Operas scen. Musikalen Singin' In The Rain är alltså i högsta grad en musikalklassiker, och den svenska versionen som hade premiär på Oscars i Stockholm för fyra år sedan och sedan kammade hem rekordmånga guldmasker har nu äntligen nått Malmö, och det är bara att tacka och ta emot och njuta. Bättre än så här kan det inte bli!

Den här produktionen håller synnerligen hög internationell klass. De välkoreograferade (Roine Söderlundh) dansnumren tar till exempel gång på gång fullständigt andan av publiken, och ska man döma av numret God morgon (en gång Frukostklubbens signaturmelodi), så gäller det kanske även för de medverkande som pustande for ner i en soffa. Man förstår dem. Det finns ett bra ord på engelska som på pricken beskriver det här. Det är ordet breathtaking, för det är precis vad det är frågan om här. Det tar andan av en! Dansnumren tar andan av en. Gång på gång!
Singin' In The Rain är en story om hur det kunde gå när stumfilm en gång blev ljudfilm i slutet av tjugotalet. Det började med Jazzsångaren med Al Jolson och sen var det tack och adjö till stumfilmen. Det var också tack och adjö för en del stjärnor. Det var ju nu stora stjärnor försvann över en natt, därför att deras röster inte passade det nya mediet. Här är det stjärnan Lina Lamont som i Anette Fribergs lysande gestalt inte håller måttet. Hon är fullständigt underbar denna Anette Friberg, och det måste anses vara en bedrift att låta så här gäll och skorrande falsk under en hel föreställning! En stor eloge! Inte konstigt att hon dubbades!

Rennie Mirro som Don Lockwood (Gene Kellys gamla roll) är fullständigt akrobatiskt lysande, och inte så lite Gene Kelly-lik när han plaskande dansar runt och sjunger just om att sjunga i regnet. En utsökt snygg scen! Karl Dyall som hans kompis Cosmo Brown är likaså dansant för att inte sägas akrobatiskt och vokalt begåvad. Som ny ung och söt hjältinna vid namn Kathy Selden har vi i Malmö fått begåvade Lisette Pagler, som ju som bekant även vunnit Jakten på Julia på TV. En stjärna på gång!

För publiken i Malmö är det sedan en fröjd att återse det gamla radarparet Lars Humble och Marianne Mörck. Han spelar den egotrippade demonregissören Roscoe Dexter och hon är talpedagogen Miss Dinsmore, som förgäves försöker lära Anette Fribergs Lina Lamont att tala begripligt. Humbles och Mörcks samspel vid en filminspelning är en av föreställningens absoluta pärlor. Det är komedispel på hög och publikkär nivå med närkontakt av högsta graden. Det blev också jubel i salongen.
Singin' In The Rain är inget mindre än en urflott – scenografi, kostym, koreografi! - show som bjuder på underhållning i världsklass i tre timmar. Vad mer kan man begära?
Skaffa en biljett!