Ett vittnesbörd från kriget

Det judiska kapellet ligger i ett hörn av kyrkogården, med mur och bastant port ut mot gatan. Platsen verkar sluten och avskärmad. Går man in genom kyrkogårdens grind strax bortom muren skiljer en hög häck platsen från övriga gravar. Går det inte att komma dit in? Jo, om man letar hittar man en liten öppning i häcken och några trappsteg in i denna speciella värld.

En skylt talar om att platsen är övervakad. Trots dess undangömda läget behövas alltså särskild bevakning. Den otrygghet som många judar känner i Malmö numera, sträcker sig också in på begravningsplatsen. Och man kan gissa att det då inte handlar om vanlig vandalism som när många gravar nyligen utsattes för skadegörelse på den större kyrkogården utan om handlingar som bottnar i medveten fientlighet.

Gravarna innanför häcken rymmer många historier, endast en begränsad del kan uppfattas av besökaren. De vittnar om utsatthet, stolthet och sammanhållning genom århundraden. Många gravar är ståtliga, påkostade.

För en främling i staden är namnen för det mesta okända, men det är rimligt att anta att många av de döda varit framgångsrika och inflytelserika invånare i Malmö, tillhört stadens översta sociala skikt. Men här finns också ganska många helt namnlösa gravar, markerade endast med ett nummer på en sten. De måste rimligtvis tillhöra en judisk fattigbefolkning som fanns inte minst i stadsdelen Nöden i Lund.

Samtidigt har båda dessa grupper hört till en helt annan och gemensam värld, okänd för de flesta av oss. Sammanhållningen i denna slutna krets känns starkt påtaglig när man vandrar mellan raderna på den förvånansvärt stora begravningsplatsen. De flesta stenar bär inskriptioner, ibland långa, för det mesta på hebreiska och oåtkomliga för besökaren. Någon gång är de på svenska och prisar på ett rörande sätt den person som lämnat det jordiska livet. Det handlar inte nödvändigtvis om framgång i samhället utan kanske om godhet mot andra, generositet, insatser för hem och familj.

Många av dessa judiska familjer, som levt och verkat i Malmö under lång tid, uppfattas av omgivningen som vilka sekulariserade svenskar som helst. Och påverkan från det omgivande samhället kan också märkas på begravningsplatsen. Traditionen att lägga sten på gravarna finns kvar men inte så påtagligt som man kunde vänta. De flesta gravstenar saknar sten. Däremot är det inte ovanligt med blommar och utsmyckningar som egentligen är främmande för judisk gravtradition.

En rad gravar längs häcken bär en alldeles egen, hemsk historia. Här ligger ett betydande antal helt unga människor begravda, de flesta några och tjugo år gamla. Alla har de dött under hösten 1945. Det måste handla om unga judar som befriats från koncentrationsläger och sannolikt kommit till Sverige med De vita bussarna. De räddades, de kunde börja hoppas på en framtid, men de var för skadade för att kunna överleva. Deras gravar på den judiska begravningsplatsen i Malmö är ett vittnesbörd som aldrig får glömmas.