Merit Hemmingsson sprudlar av liv. En ny skiva, hennes tjugonde, är på gång. Och så spelar hon orgel så ofta hon kan. Häromveckan höll hon en konsert i Visby domkyrka. Hon spelade både på stora läktarorgeln och på en 200 kilo tung hammondorgel och sjöng ett par folkvisor. Precis som alltid använde hon även rösten som instrument.
Att byta ut arbetet med musiken mot en lugn pensionärstillvaro vill hon inte höra talas om.

– Ordet som börjar med p tar jag inte i min mun. Jag har jobbat som frilans i hela mitt liv, en berg- och dalbana som krävt en ständig tanke på ekonomisk buffert för att klara sig. Egentligen har jag inte jobbat så mycket som jag velat, så jag har mycket av arbetslusten kvar. Just nu är musiken roligare än någonsin. Musiken är som en livskamrat som aldrig lämnar mig. Huvva, vad bra jag mår när jag spelar!

Huvva är inte bara ett kraftuttryck hon bär med sig hemifrån Jämtland, utan också titeln på hennes skiva som utkom 1971 och som sålde guld. Vägen dit gick genom bondgården i jämtländska byn Gärdsta vid Storsjön, där hon föddes och växte upp.
– Jag kläcktes som musikmänniska. Jag kan inget annat.

Trots att barndomens minnesbilder är suddiga minns hon vad hon önskade sig vid fyllda fyra år: ett dragspel. I 7-årsåldern blev det piano och mycket musicerande i hemmet ihop med fiolspelande fadern och bröderna.
– Det var jättekul, men jag gillade inte att spela när vi hade främmande. Jag var inte så mycket för att underhålla.

Musiken betydde alltmer för den självlärda Merit, speciellt jazzen. Under lektionerna i skolan i Östersund plitade hon låttitlar. Efter att ha tagit studenten stod det klart att hon skulle till storstan, i sin törst efter mer jazz. Ett tag kunde törsten släckas på nöjespalatset Nalen i Stockholm, men efter ett par år tog en dröm överhanden. Hon skulle till Oscar Petersons jazzskola i Toronto.

Merits plan var att plugga. Men när ryktet började sprida sig att hon var på väg till Toronto fick hon, som det sedan visade sig, ett övermäktigt uppdrag att som blott 21 år gammal rekrytera ett band till Sverige. Hon hamnade i New York i stället för Toronto och återvände till Sverige "med fyra rätt häftiga negresser och ett nybildat band – Merit and her Girl Stars".

– Jag var inte mogen för det här uppdraget. Arbetet med bandet knäckte mig och jag var tvungen att sluta med allting. Men efter ett halvår blev jag människa igen.
Vilket medförde att hon upptäckte tjusningen med hammondorgel (både ljudet och storleken), bildade familj och tog sin karriär till högre höjder. En karriär som i allra högsta grad fortfarande pågår.