Besvärlig solidaritet

Sverige lämnar Afghanistan redan i början av 2011 om vi får en rödgrön regering.
Mona Sahlin förnekar att det skulle vara en eftergift för Vänsterpartiet, men det vore bättre om det låg till på det viset, så att det fanns chans att S skulle ändra sig i frågan.
Detta senaste besked från oppositionen väcker viktiga frågor om framtida försvarsinsatser från svensk sida, men också om huruvida vi har någon förpliktelse mot andras välfärd.
Att de rödgröna värnar om svenska soldaters säkerhet är mycket bra. Om man ska skicka någons son eller dotter till en krigszon krävs att man gör verksamheten så säker det bara går, vilket det svenska försvaret inte riktigt har lyckats med hitintills. Det måste såklart förbättras.
Det är lätt som europé att rycka på axlarna och mena att det rör sig om en nation av religiösa extremister, vars problem vi varken kan eller bör lägga oss i. Men bilden stämmer inte, det är afghanerna själva som lider mest av talibanminoritetens härjningar.
Amerikanska tidskriften Time publicerade ett kritiserat omslag med en bild på en ung afghansk kvinna som fått näsan och öronen avskurna när hon försökt lämna sin våldsamme man. Bildtexten löd: "Vad som händer om vi lämnar Afghanistan". Emotionell utpressning, menar motståndare till kriget och det har de rätt i. Men det är också sant.
Afghanistanfrågan är en fråga om solidaritet: ska vi delta i Europa och världssamfundets åtgärder för en stabilare värld måste vi dra vårt strå till den militära stacken, även när det blir obekvämt politiskt. För vad kommer att hända med talibanmotståndarna som lämnas kvar utan skydd om vi lämnar landet? Är de rödgröna beredda att ta ansvar för det experimentet?
@Byli.8.init:Martina Jarminder