I kväll smäller det. Efter kortast tänkbara förberedelsetid är det dags att höja ridån för Lunds humorfestival. Och i kulisserna står Anna Modéer-Wiking och drar i alla tänkbara trådar.

Att hennes framtida karriär på ett eller annat sätt skulle vara kopplad till scen och kultur stod klart redan när hon var mycket liten.
– Jag har alltid hållt på med musik, teater och dans. Spelat trummor, dansat jazzdans, spexat på roliga timmen. Jag hade två helt fantastiska musiklärare i högstadiet, som verkligen lät oss växa och som har präglat mig mycket.

Dessutom bidrog hennes föräldrar till att odla en allmän fascination inför teatervärlden.
– De drog med mig på mycket, jag var väldigt lyckligt lottad. Jag har flera teaterupplevelser från min barndom som verkligen har satt sig i kroppen.

Samtidigt som hon älskade rampljuset lockades hon av världen bakom scenen.
– Vad händer bakom det där röda skynket egentligen? Det har alltid fascinerat mig.
I gymnasiet var hon, tillsammans med bland andra Johan Wester, en av de drivande krafterna bakom Katterevyn, Lunds Katedralskolas stolthet.
– Redan på den tiden var jag nog rätt mycket spindeln i nätet. Det där att ingå i ett sammanhang med människor som skapar något tillsammans, det har jag alltid älskat.

Efter gymnasiet pluggade hon drama-teater-film i ett år, innan hon drog till USA för att gå en fyraårig teaterutbildning i Portland, Oregon. Den avslutade hon emellertid aldrig.
– Jag blev mamma tidigt. Tanken var att bara göra ett kort avbrott i utbildningen, men det blev inte så. Jag åkte inte tillbaka till USA. Man måste göra val här i livet, och mitt val resulterade i att jag i dag har två barn som känns som om de är nästan lika gamla som jag, haha!

I stället såg hon till att avsluta sin fil kand hemma i Lund, plus att hon läste teater på Folkuniversitetet.
– Och sedan, 1994, fick jag jobb som producent på Nya Skånska Teatern. Det var helt underbart, jag hade otroligt starka teaterminnen från det huset, och nu stod jag där med en nyckel i min hand och kunde gå in genom logeingången, och bli en del av det där magiska scenmaskineriet.

Hon blev kvar i fyra år innan hon drog vidare till Teater 23 i Malmö, där hon jobbade som producent i ett och ett halvt år tills det var dags för ännu en barnledighet.
– Och sedan fick jag ett erbjudande från Helsingborgs stadsteater. Jag tyckte att jag hade varit ganska länge i den fria teatervärlden, och kände att det kunde vara spännande att komma till en institution.

Hon blev kvar i nio år, först enbart som producent och så småningom även som planeringschef.
– Jag fortsatte hela tiden att producera olika uppsättningar. Jag ville inte släppa golvet, det är ju där det roliga händer.

Men förra hösten sade hon upp sig.
– Då var jag producent och planeringschef och sista tiden dessutom tillförordnad marknadschef och tillförordnad vice vd. Det var en ohållbar situation. En okunnig teaterledning rekryterade en ny vd och teaterchef som inte hade någon erfarenhet av vare sig ledarskap, organisation, ekonomi, personal, eller juridiska och fackliga frågor. Jag var inte beredd att arbeta under dessa förutsättningar. Finns inte lusten och tron på det man gör bör man byta, om man har möjlighet.

Hon hann knappt mer än sluta i Helsingborg förrän hon raskt knöts till Johan Westers och Anders Janssons nystartade produktionsbolag Anagram. Där hade hon varit och nosat ett par år tidigare, då hon var tjänstledig från Helsingborgsjobbet för att under ett års tid projektleda arbetet med humorföreställningen 500.
Nu blev hon i stället chef för företagets nöjes- och scenkonstgren, Anagram Live (de båda andra affärsområdena är Anagram Film respektive Anagram Tv).

Hon började på Anagram i februari, och sjösatte i april det minst sagt intensiva arbetet med att på några få månader göra verklighet av visionen om att ge Lund en humorfestival på högsta tänkbara kvalitetsnivå. Och jodå, det är lätt att bli imponerad när man bläddrar i det digra programmet, fullmatat med de största namnen från den svenska komediscenen.
– Det är det som är så roligt med att jobba med Anders och Johan. De sätter ribban så högt att det vid en första anblick inte går att ens tänka att det är möjligt. Sedan bestämmer vi oss för den ambitionen, och når dit just därför. Det går jag i gång på. Att göra det omöjliga möjligt. Plus att vi jobbar långsiktigt hela tiden, vi vill inte ha lösningar som bara funkar i år, de ska funka nästa år också, och nästa.

Och hon är nöjd med vad hon och hennes team har lyckats åstadkomma under den hektiska planeringstiden. Nu gäller det bara att även Lundaborna blir nöjda.
– Fulla salonger, det är ju det man önskar sig. Och att folk verkligen får den här festivalkänslan som vi eftersträvar, att det är lätt och kul att dra runt från den ena scenen till den andra.

Hon älskar fortfarande att arbeta med olika former av konstnärliga uttryck, samtidigt som hon märker att ledarskapet och projektlederiet i sig blir allt mer spännande att utveckla.
– Jag blir mer och mer intresserad av det rent organisatoriska, och jag utesluter inte en framtid där jag faktiskt släpper det här med scen och teater. Men visst är det fantastiskt att jobba ihop med regissörer, koreografer, maskörer, kostymörer, you name it. Att få hjälpa till att omvandla deras visioner och deras konst till verklighet, till tid och pengar. Det är fruktansvärt roligt.

Tiden får utvisa vad som händer. Ett är i alla fall säkert: Det är arbetsglädjen som ska styra.
– Efter närmare tjugo års erfarenhet i yrket behöver jag inte längre ägna mig åt att bevisa saker och ting. Det handlar om att vila i den kunskap man utvecklat. Jag drivs inte av makten, jag drivs av lusten. Att omvandla konstnärliga visioner till verklighet, till tid och pengar, är min styrka.