"Vuxna har ett ansvar"

Här följer några exempel:

En bekant som jobbar på ett dagis har berättat att arbetsveckan ibland börjar med att personalen får röja upp skolgården efter att ungdomar härjat där under helgen.
En ny lekstuga har förstörts och majs som dagisbarnen odlat har rivits upp.
En parkerad barncykel stals och slogs sönder.
Under sommaren har det dessutom klottrats flitigt i Genarp (Vad det står på klottret tänker jag inte ge uppmärksamhet åt).

Ett annat exempel på vandalisering kommer från en vanlig familj.
När de för en tid sedan satt på ena sidan av huset smög ungdomar in över staketet på andra sidan, med hjälp av bänkar som tagits från dagis. Där roade de sig med att dra sönder poolöverdraget.

En granne såg hur några ungdomar drog upp postlådan med stolpen vid huset mittemot.
Grannen sprang efter dem och tog reda på vem en av dem var. Han ringde pojkens föräldrar.
När han berättade vad som hänt möttes han av förnekelse.
"Mitt barn har inte varit inblandat."

Förnekelse är troligen, dessvärre, ett vanligt fenomen bland föräldrar.
För egen del tycker jag det är trist när föräldrar reagerar som i detta fallet.
Det man nog inte inser är att ens barn kan vara på ett sätt när de är ensamma, men på ett annat sätt när gängets logik och påverkan råder.

Ungdomar har hittat på skit i alla tider, det är jag säker på.
Men det betyder inte att det är okej att fördärva för andra.
Där har vi vuxna ett stort ansvar.
I en liten by finns alla möjligheter till positiv social kontroll.
Med det menar jag att vi kan hjälpas åt för att få en ung person på rätt köl. Få personen att känna sig sedd och förstådd.

Som förälder bör man vara ödmjuk inför det faktum att ens barn kan vara inblandad i bus. För då kan man göra något åt det.
Jag får se vad som händer den dagen mina barn når tonåren. Det är säkert inte lätt att hantera, men jag hoppas att folk vågar lyfta luren och ringa mig när mina barn gjort något fel.
Jag vill uppmana vuxna i byn att reagera, efter förmåga, på vandaliseringen så att vi får ett slut på den.
Vi måste våga visa våra ungdomar vad som är rimligt och inte rimligt.

Det här fenomenet återfinns säkert i de flesta byar.
En bekant i Löberöd har till exempel också blivit utsatt för skadegörelse utan anledning. I efterhand har det raljerats om det på Internet.
Det är för bedrövligt.
För att undvika sådant måste vi vuxna, och ungdomar, hjälpas åt gemensamt.