Men oavsett vilket block som bildar regering finns också valets joker, Sverigedemokraterna, med i bilden. Partiet svajar fram och tillbaks kring fyraprocentsspärren till riksdagen, men tendensen pekar tydligast på att partiet kommer in och dessutom får en vågmästarställning mellan de två politiska blocken. Det gäller i synnerhet som misstanken finns att opinionsmätningarna underskattar hur många som kommer att lägga sin röst på SD, väljarna smyger med sitt partival när de intervjuas. Därför kan resultatet på valnatten bli att regeringsfrågan står helt vidöppen.

Ingen kan idag förutse vad som händer i ett sådant läge. Om inget av de två blocken får majoritet kommer regeringen att avgå och låta talmannen sondera möjligheten att bilda en ny regering.
Om de rödgröna är större än alliansen blir det Mona Sahlin som får första chansen att regera. Hon har flera alternativ. En kan vara att försöka bilda en minoritetsregering och ge sig på det som förr kallades för tuvhoppningspolitik, att hoppa sig fram genom att försöka få olika majoriteter i olika frågor. Men det känns inte som en särskilt realistisk möjlighet, i synnerhet inte om S gör ett mycket dåligt val.
Mer troligt i det läget är att Sahlin försöker locka över ett eller två mittenpartier till sin sida. I SVT:s partiledarintervju pekade hon ut Folkpartiet och Centern som två möjliga alternativ. Ett huvudproblem är givetvis att relationerna verkar ovanligt frostiga med både Jan Björklund och Maud Olofsson. Det är svårt se hur någon av dem skall klara att ta steget till den rödgröna sidan.

Om däremot alliansen blir störst men inte får majoritet, utan SD blir vågmästare, är det Fredrik Reinfeldt som får försöka forma ett fungerande regeringsalternativ.
Även han kan försöka sig på att minoritetsregera. En ledande folkpartist varnade mig häromdagen att mittenpartierna inte skall lita på Moderaterna i det läget. Jag är inte riktigt benägen att tro på den teorin, dels för att sammanhållningen verkar så god inom alliansen, dels föratt det skulle framstå som lite ojust inför svenska folket att kasta ut lagkamraterna.
Det troliga är att Fredrik Reinfeldt och alliansen försöker locka över Miljöpartiet in i alliansregeringen. Det är en högst realistisk möjlighet eftersom miljöpartisterna är mycket regeringssugna och dessutom känner sig obekväma med att ha hamnat i samma gäng som Vänsterpartisterna.
Kvar finns möjligheten av en stor koalition, en mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Sådana har varit möjliga i andra länder, som Tyskland och Finland. Men klarar S och M denna extrema makeover av sina politiska kulturer.
Jag misstänker att Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt på personplanet inte har några större problem, de är ungefär samma andas barn.
I väljarkåren är rörligheten numera också stor mellan dessa två partier. Bägge kallar sig numera för arbetarpartier. Det är förstås en högoddsare, men inget mirakel.