En katastof av enorma mått

Sedan en månad tillbaka ligger en yta så stor som Italien under vatten då floden Indus översvämmats och flera regioner haft ihållande regn.
FN:s livsmedelsorgan FAO har försökt få grepp om omfattningen. Men statistikuppgifterna och de absoluta talen över vad som skett är svåra att ta till sig.

Över 20 miljoner människor har blivit hemlösa eller fått sina tillgångar bortspolade av vattenmassorna. Hittills har 1 500 människor dött och långt, långt fler väntas gå under till följd av brist på rent vatten, mat och medicin mot alla sjukdomar som sprids. Flest dödsoffer blir det oundvikligen bland barn under 5 år.

I det mest utsatta området, Punjabprovinsen, finns den största delen av Pakistans jordbruksproduktion. Där täcks nu enorma arealer med olika grödor av vatten för lång tid framöver.
Världsbanken har i en snabbanalys kommit fram till att kostnaderna för återuppbyggnaden uppgår till 300 miljarder kronor.

Grundproblemen är som alltid vid katastrofer att så många extremt fattiga människor drabbas skoningslöst hårt. När en pakistansk bonde förlorar sin enda ko eller sina få getter, rycks inkomstmöjligheter som tagit åratal att bygga upp bort på ett ögonblick. När ris- och vetefält översvämmas omintetgörs skördarna – och därmed tillgången på mat – för flera säsonger.

Omvärldens hjälp till Pakistan har dröjt och hittills varit minimal i förhållande till behoven. Kontrasterna till hur alla slöt upp efter jordbävningen i Haiti är slående.
En orsak är att de mäktiga länder som måste ta täten för att hantera stora katastrofer är för upptagna med sitt.

Barack Obama tvingas ägna all sin tid åt händelser på hemmaplan inför de amerikanska mellanperiodsvalen. I London, Berlin och Tokyo brottas regeringarna med budgetunderskott eller kraftiga inrikespolitiska problem. Den pakistanska regeringen har i sin tur för mycket korruption i sin statsapparat för att kunna leda hjälparbetet och kanalisera akutbiståndet.

En obehaglig effekt av den knapphändiga hjälpen utifrån är att islamistiska organisationer rejält flyttat fram sina positioner i landet.
De har kvickt och noggrant delat in områdena mellan sig och erbjudit tält, filtar och förnödenheter. Självklart innebär detta också att de ökar sitt stöd bland de miljontals behövande på den pakistanska landsbygden. Det i sig bäddar för att centralmaktens redan svaga ställning undermineras ytterligare. President Asif Ali Zardaris passivitet gentemot sitt eget folk kan sannolikt bli hans fall inom en snar framtid.

Frågan är hur länge omvärlden har råd att vänta med hjälpen till Pakistans folk. Givet det instabila läget i regionen, främst i Afghanistan och Irak, vinner ingen på att extremrörelser med koppling till talibanerna eller al-Qaida får ett uppsving i Pakistan.
Och så länge västvärldens krig mot terrorismen inte på allvar också adresserar fattigdomsbekämpning, dröjer det innan några riktiga segrar kan räknas hem.