Märklig tillämpning av våldtäktsstatistiken

Antalet våldtäkter i Sverige är näst högst i världen, anger flera olika källor.
Senast i raden är en debattartikel i Aftonbladet, där juristen Måns Cederberg menar att problemet med överfallsvåldtäkter är så stort att man bör samla in DNA från alla män i Sverige, och kolla av när det lämnas spår på brottsplatser.
Jag är inte man, men ideologiskt bär jag på stor motvilja mot den ökande tendensen att kartlägga och övervaka medborgarna. Att tvångsmässigt DNA-testa män utifall de får en impuls att våldföra sig sexuellt på kvinnor är könsdiskriminerande.
Det är viktigt att kvinnor ska kunna känna sig trygga på gatorna i den mån det är möjligt, men ett kön kan inte diskrimineras för att det andra ska fredas, det har kvinnor utsatts för i tusentals år och det har inte lämnat bra eftersmak.
Men detta är inte ens det största problemet. Okynnesanvändningen av missvisande statistik är värre. Anledningen till att Sverige ligger på andra plats (efter Lesotho) i antal anmälda våldtäkter är att en mängd brott som i andra länder rubriceras som något annat i Sverige kallas för våldtäkt.
Och det kanske viktigaste av allt: varför denna upprördhet över antalet anmälningar? Att kvinnor tar mod till sig och anmäler avskyvärda brott är något positivt.
Ingen tror väl på allvar att Sverige har fler våldtäkter än krigshärjade u-länder? Vad vi har är kvinnor som känner att de får mer och mer stöd av rättssystemet. Ingen tjänar på skrämselpropaganda och demoniserande av män, allra minst offren.
@Byli.8.init:Martina Jarminder