Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
Fridykare satsar på dröm om Australien
HÖÖR. Han springer maraton bara för att öka syreupptagningsförmågan. Han håller andan fem minuter under vatten. Han har jobbat extra sedan han var 15 år för att förverkliga drömmen om ett år med fridykning i Australien.
Karl Sörensen tycker att fler ungdomar borde ta tillvara på åren efter studenten och se sig om i världen.
Karl Sörensen från Höör står barfota på den kullerstensbelagda mellanskånska jorden.
Snart ska han i stället doppa tårna i Stora Barriärrevet utanför Australiens kust.
– Jag har drömt om Australien sedan jag var 15 år. Att få resa dit under ett år, jobba, klättra, dyka och lära känna en ny kultur och nya människor.
Fler ungdomar borde göra så, tycker Karl. Det finns annat att göra efter studenten än att läsa vidare eller göra lumpen. Ska man göra sitt livs äventyr så är det nu det ska göras, resonerar han.
– Jag ska läsa vidare jag också. Kriminologi och juridik intresserar mig, helst på Lunds universitet. Men först det här, säger han hela tiden med ett jätteleende på läpparna.
Planen är enkel.
Flygbiljetterna är bokade, han har rum i Sidney för fyra dagar och arbetsvisum för ett år.
– Jag reser ensam, skaffar mig en lägenhet i Sidney och ett jobb. När jag tjänat pengar i tre, fyra månader ger jag mig ut med ryggsäcken och tågluffar upp för kusten.
Det finns mycket som intresserar honom – klättring, surfing, skidåkning, kultur- och människomöten. Men främst på listan står fridykningen.
– Jag har tränat för den förre Sverigemästaren i fridykning, Tord Bergelin, ett tag nu, säger han och berättar om en sport och en passion som kräver mycket av sin utövare i behärskning och självkännedom.
– Hemma dyker vi mycket i både bassänger och stenbrott. I Australien blir det någonting helt annat.
För att vara i toppform när han landar har Karl Sörensen legat i hårdträning. Nio pass i veckan, både i vatten och på land, ska göra det möjligt att börja fridyka så snart planet har landat.
– Innan jag åker ska jag upp till Stockholm och springa en halvmara – mest för att bättra på syreupptagningsförmågan.
Förberedelserna stannar inte där.
Somrarna igenom, helger och i viss mån kvällar – sedan han var femton år – har Karl Sörensen jobbat extra för att kunna betala för sin dröm.
Och vad säger mamma och pappa om ensamäventyrarens planer?
– De börjar bli rätt vana. Samtidigt som jag sticker iväg åker en av mina systrar som volontär till Brasilien. Vi är likadana, alla syskonen. Och jag önskar att fler unga tog vara på sina år så som vi gör.