Det händer faktiskt fortfarande då och då att jag lyssnar på Kim Wilde första två plattor. Det finns en ungdomlig glöd i poprockpärlor som ”Kids in America”, ”Chequered love” och ”Cambodia” som aldrig tycks förlora sin glöd (eller så är det jag som börjar bli gubbnostalgisk).
Nu har det snart gått 30 år sedan debuten och förvånansvärt lite har hänt. Förutom att den där glöden har falnat rejält. Det är kanske inte dåligt – utom i vedervärdiga balladen ”Love conquers all” – men här finns å andra sidan ingenting som skulle få mig att välja att lyssna på det här i stället för på 80-talsplattorna.