Kieri speglar det enkla och det svåra

Katarina Kieri skriver romaner, poesi och böcker för en yngre läsekrets. 2004 tilldelades hon Augustpriset för ungdomsboken "Dansar Elias? Nej!". För några år sedan utkom romanen "Vem vågar sommaren?" Det var och är en kärleksroman med hög trovärdighet minns jag. Kieris lyrik är alltid läsvärd. Författaren är ursprungligen från Luleå vilket kommer till uttryck i flera av hennes texter, inte minst i poesin.

Också i höstens roman Morbror Knuts sorgsna leende kommer minnena från ungdomstiden i dagen. Berättelsens huvudperson är den uppväxande Karla. Hon slits mellan den finsktalande bakgrunden i hembyn och den farligt lockande moderniteten i stadens svensktalande miljö. Genremässigt är berättelsen en mix av ungdomsbok med den uppväxande flicka och hennes nyvunna erfarenheter och vuxenlitteraturens mångbottnade och skarpskurna iakttagelser i minnet hos den äldre läsaren.

Kieri belyser sextiotalsfenomen som många generationskamrater kan känna igen. Pojkar stegrar sina cyklar och familjerna samlas kring teven och Hylands hörna. Det mesta som kommer söderifrån betraktas med misstänksamma miner.
Ändå tror jag att berättelsen om Karlas uppväxt känns igen av många. Pojkflickan som bättre förstod pojkarna och som gjorde allt för att framstå som en kille. Problemet med identitet kommer allt närmare för Karla precis som för alla andra som försöker gå mot normen.
Kieri skriver om saken på ett ställe: "Spottandet och svärandet och granatkastandet hade hon behärskat, men det var färdigheter som sedan inte gick hem lika naturligt, och inte var det självklart vad de annars skulle bytas ut mot".

En tidsmarkör som tydliggör skillnaderna i synen på hur personliga problem bäst löses under sextiotalet i jämförelse med vår tid kommer fram i mammans råd till flickan när det gör ont i livet. Rådet lyder: "Bry dig inte om. Det var mammas tröst och sätt att ta Karla i försvar. Hennes enda". Så annorlunda i dag där varje tendens till bekymmer diagnostiseras och omhändertas av professionella hjälpare. Eller?
Kieri belyser även språkens möjligheter att låta sig översättas på ett fullödigt sätt. När finskan översätts till svenska blir det aldrig samma sak konstaterar byborna. En viktig påminnelse oavsett vad det nu är som ska förstås av Karla och hennes omgivning eller någon annan.

Morbror Knuts sorgsna leende rekommenderas. Med korta kapitel, oftast inte längre än två, tre sidor och på ett tillgängligt språk speglar författaren det enkla och därmed det svåra. För den skull ska mysfaktorn inte åsidosättas.