Fiendens fiende

För första gången på två år är USA åter värd för förhandlingar mellan Benjamin Netanyahu och den palestinske ledaren Mahmoud Abbas.
Förhoppningarna är, förmodligen med rätta, lågt ställda.
I ett tal påpekade president Obama att just de förutfattade meningarna är en av fredsprocessens största fiender: "Varken framgång eller misslyckande är givet. Men en sak vet vi: om vi inte gör ett försök är misslyckandet oundvikligt."
Retoriken från Obamaadministrationen har på gott och ont skilt sig från föregående presidenters. Den förbindliga ton som han antagit mot den muslimska världen finns kvar, men också en intressant tendens att klandra aktörer på alla sidor för felsteg, alltså också USAs allierade.
Egentligen behöver Barack Obama bara fokusera på två saker: att få Netanyahu att förlänga moratoriet på nybyggnation på Gazaremsan, som snart löper ut. Abbas har indikerat att han kommer att lämna förhandlingsbordet och dra sig ur om det inte händer. Även om han inte gör det skulle Obamaadministrationens misslyckande för de flesta indikera dödsstöten för Barack Obamas trovärdighet som medlare i konflikten.
USAs speciella sändebud till Mellanöstern, George J. Mitchell menar också att Iran är ett underskattat verktyg för att lösa konflikten. Att fokusera på på Israels och Palestinas gemensamma motvilja mot den eventuella blivande kärnvapennationens växande makt i området är en oväntad strategi, men skulle det fungera är det den första gången på länge som Iran har bidragit till något konstruktivt, om än ofrivilligt, vilket gör det väl värt ett försök.
@Byli.8.init:Martina Jarminder