Hjärnridå och EU-rasism

När järnridån föll – det var nämligen mer än en Berlinmur som raserades – för 21 år sedan trodde jag i min enfald att jag skulle bli arbetslös. Jag hade i hela mitt liv arbetat med och bott i det kommunistiska Östeuropa, mina kunskaper om enpartistater, planekonomi, politbyråer, marxism-leninism och dissidenter var rätt omfattande – och nu, det vill säga då, för över två decennier sedan, försågs dessa realpolitiska kunskaper med röd lapp och bäst-före-datum.

De postkommunistiska I länderna förvandlades i en rasande fart till demokratier och marknadsekonomier, miljöhoten reducerades, rädslan för hemliga polisen försvann, statliga företag privatiserades, medlemskap i både Nato och EU förverkligades. Förvandlingsprocessen var så imponerande, så snabb och modig att de före detta kommunistländerna kom att kallas för Det nya Europa. Det gamla öst hade inga strukturer att försvara och kunde därför tänka stort och fritt i allt från skattelagstiftning till stadsplanering.
De fåtal inom journalistkåren – skrämmande få med tanke på att det gäller att skildra en så gigantisk förändringsprocess – som följde utvecklingen i det före detta Sovjetimperiets satellitstater kunde bara lakoniskt konstatera att ljuset kommer från öster, ex oriente lux.

Det var egentligen bara en sak som vägrade försvinna: de västeuropeiska staternas nedlåtande syn på Det nya Europa.
På medeltiden kallades människorna i öst för "hundar" av folk i väst, Hitler ansåg att zigenare och judar var mänsklighetens löss och skulle därför utrotas medan slaverna kunde få leva kvar och betjäna arier trots att de tillhörde en lägre folkras: Untermenschen.
Så grovt uttrycker sig inte politiskt korrekta människor i väst om folken i öst, men mellan skål och vägg kallas våra systrar och bröder i öst för horor, biltjuvar, maffiamedlemmar och svartjobbare.

Hjärnridån mellan öst och väst är påtaglig. Det är ganska typiskt att Fredrik Reinfeldt i år, 45 år gammal, för första gången i sitt liv besökte Ryssland.
Hjärnridån är ett hinder för att vår kontinent ska blomstra och utvecklas. Det senaste exemplet är lika tydligt som tragiskt. Catherine Ashton, EU:s högsta ansvariga för unionens utrikespolitik, har utnämnt 115 ambassadörer som runt om på vår jord ska representera EU:s 27 medlemsstater.
Av dessa 115 ambassadörer kommer futtiga 2 (två!) från Det nya Europa. Det största landet (Polen) ansågs inte ha någon diplomat värdig att bli EU-ambassadör. En annan lika trist siffra är att endast elva av de 115 ambassadörerna är kvinnor.

Nu är den galna utnämningspolitiken till EU:s utrikesförvaltning ingen enstaka blamage. Också om EU heter det att egentligen är det inte politikerna utan tjänstemännen som styr. Hur ser det då ut på tjänstemannasidans högsta nivå? Av unionens 31 generaldirektör finns inte en enda från de nya medlemsländerna.
Man skäms som EU-vän och europé. Man skäms som människa. Man vägrar tro är denna EU-rasism är möjlig och uppenbarligen sanktionerad anno Domini 2010.
@Byli.8.init:Kjell Albin Abrahamson