Lutfi Kolgjini har kvalat in två hästar, Juggle Face och Joke Face. Båda är uppfödda och delvis ägda av "Ludde" och frun Anna.
– Vi har varit med sedan de föddes. Ännu tidigare nästan, eftersom vi även bestämt deras fäder, säger Kolgjini.
Trots sina framgångar ser han även mörka moln på den blågula travhimlen.

Skånskan träffar en avspänd Lutfi Kolgjini under torsdagens brittsommar ute på hans livsverk, Vombs Nygård. I dessa vackra omgivningar har han byggt upp ett travimperium, som för tillfället är starkare än någon gång tidigare.

– Jag köpte gården 1993, och här fattas ingenting. Jag har en mil lång träningsslinga, sandbana, rundbana, rakbana, en backe som jag själv byggt upp, och skrittmaskiner, säger han.
Sedan två år tillbaka finns även ett stuteri på Vombs Nygård. Där tillverkas numera de travhästar som Kolgjini och hans fru Anna Svensson föder upp.
Det fins drygt 40 fölston som har betäckts. Men den årgång på Vomb som just nu är fyra år, och som är berättigad att tävla i Derbyt, bestod bara av 19 hästar. Att ur det lilla materialet plocka fram två finalhästar i Derbyt är en bedrift.
– Jo, man får väl säga att jag har träffat rätt, säger "Ludde", och ser nöjd ut.

Förra året sprang hans hästar in mer än 27 miljoner. 2010 har framgångarna bara fortsatt, med segrar i flera storlopp och en överlägsen ledning i Jägersros tränar- liga.
– Jag är också med i toppen bland landets uppfödare. Och det ska man veta kräver mycket tid och stora resurser, förklarar han.
I helgen har han inte bara två Derbyhästar som jagar förstapriset på 1,6 miljoner kronor. I Birger Bengtssons Minneslopp blir han favorit med Lavec Kronos till förstapriset på 150 000 kronor. Och unghäststjärnan Raja Mirchi kan springa in dubbelt så många kronor i Stora Treåringspriset.

Verksamheten har aldrig varit större än nu i 50-årige Kolgjinis karriär. Han har 35 personer på avlönings- listan, och i höst ska han öppna sina filialer i Italien och Frankrike. Sedan väntar inkörningen av 40 ettåringar. Det är fullt upp.
– Travet är en livsstil, och lediga dagar är sällsynta, säger Kolgjini, som just denna soliga torsdag dock passar på att varva ned.
Ett personalmöte får räcka idag. Jag måste ladda batterierna inför helgen, efter några intensiva dagar, säger han.
Efter Derbyt väntar dess-utom en operation. För ett par veckor sedan låg han på sjukhus under en semestervistelse i Kroatien med svåra gallstensproblem.
– Det var mina första sjukdagar sedan jag hade magsår som 18-åring. Och jag längtade verkligen intensivt hem för att jobba, säger Kolgjini om sin drivkraft.
Men allting har ett slut någon gång. Det är förstås även Lutfi Kolgjini medveten om. Hans livsverk hoppas han att någon av sönerna ska ta över så småningom. Äldstingen Adrian, 17 år, har redan börjat att köra travlopp och hjälpa till med träningen.
– Mina barn har sett vad som krävs för att vara travtränare. Det är stora insatser som vill till, menar Kolgjini.

Han är en ovanlig sort. Idag specialiserar sig många inom travsporten. Men inte Lutfi Kolgjini. Han är uppfödare, travtränare, kusk, arbetsledare, arbetsgivare i en och samma person.
– Såna som jag kommer att försvinna på sikt. Tiden räcker inte till längre, när ATG kräver att vi ska köra lopp både på dagarna och kvällarna. Jag är definitivt ingen anhängare av lunchtravet, säger han.
Kolgjini har aldrig varit rädd för att säga vad han tycker och tänker. Just nu är han djupt oroad över travets framtid. Han ger travets högsta höns skulden för en oviss framtid.
– De som styr travet är gamla och väntar bara på sina pensioner. Det finns inget långsiktigt tänkande, utan allt handlar bara om spel, spel och spel.

Ett minskat publikintresse gör att rekryteringen av hästägare blir allt svårare. Det här drabbar både uppfödare och travtränare.
– Se bara på Derbydagen. Många av söndagens lopp är bara halvbesatta. Hästmaterialet räcker snart inte längre till. Hur kul är det att spela i ett lopp med sex hästar, frågar sig Kolgjini.

Som allra mest föddes det 8000 travare i årskullarna i Sverige. Den siffran dalar, och är nere i 3000.
I Derbyt finns ett par hästar som varit ute till försäljning, men inga har nappat. Kolgjini tar konsekvenserna av den uppkomna situationen och agerar:
– Jag kommer redan nästa år att börja dra ned på avelsverksamheten. Det kostar mycket pengar, och finns det inte tillräckligt med hästägare, så måste jag trappa ned.
På lite längre sikt kommer han att halvera sitt stuteri ute på Vomb. Då har han tillräckligt med travare för de hästägare som finns i stallet.