Ramen till Louise Boije af Gennäs första roman på elva år, "Högre än alla himlar", något som på sikt ska bli en trilogi över 00-talet, spänner över just de år hon varit borta. Det är nyårsafton 1999 och ett gäng gamla vänner strax över trettio samlas i en våning på Norra Mälarstrand i Stockholm. Hyfsat välbärgade, hyfsat unga, och hyfsat lyckliga, grovt räknat, och hyfsat utsatta för allt som händer i världen.
Det är Sanna och Victor, författare av chick lit-romaner med lite tyngd och framgångsrik finansanalytiker i City.
Det är Stefan och Pella, handläggare på Naturvårdsverket respektive psykolog och Victors kusin, och deras barn Tessan och Philip. Det är Jalle, homosexuell tjänsteman på UD, nyss hemkommen från nye pojkvännen i New York. Och så är det Liv, Stefans syster, serverande skådespelerska mellan scenjobb, och med en ouppklarad relation till Victor.

Sanna är uppvuxen i Hagfors i Värmland och den som flyttat sig mest dramatiskt på samhällsstegen, men samtidigt den som självklarast tar plats och tar för sig av huvudstadens liv, i allt från vackra kläder till stort umgänge.
Dessutom trivs hon som fisken i vattnet i Victors barndoms Falsterbo. Det sägs hela tiden om henne att "hon glittrar", hon och Victor träffades i Lund, och hennes böcker säljer bra. Victor retas för ytlig i vänkretsen men sprider lättsinnig glädje omkring sig, är uppvuxen i en välbärgad familj, och har ett gott öga till kvinnor.

Både Pella och Stefan känns rätt anonyma, det är egentligen bara Pellas ständigt återkommande maktkontroverser med storakusinen Alexandra som piggar upp. Jalle och Victor är bästa vänner, trots Victors homofobi, så länge Jalle ligger lågt med pojkvänner är allt lugnt. Och Jalle känns verklig, han har nyanser och engagerar. Samma sak gäller Liv. Alla har gott om pengar och är lyckade utom Liv som är "konstnär", bor i en trång etta, går i sjaviga kläder, är singel och tvivlar på sitt yrkesval. Överklassromanens alibi, om jag ska vara elak.
Och jag måste tyvärr vara det, elak. Jag har läst hennes tidigare böcker, Boije af Gennäs kom precis före den stora vågen av kvinnliga samtidsskildring-light-författare, och jag tyckte om "Stjärnor utan svindel". Och jag läser, och vill veta hur det ska gå, men blir samtidigt besviken. Ramen är så enkel, från A till G får man följa reaktionerna på de stora händelserna i början av 00-talet - elfte september, diskoteksbranden, Anna Lindh, tsunamin, man bara sitter där som läsare och väntar på att nästa tidsmarkör ska dyka upp – och så gör den det. Idén är bra – den ger oss tidsperioden i ett nötskal – men det känns som om hon gjort det för lätt för sig.

Och visst, alla klasser ska skildras, men vissa saker skaver, som att huvudpersonerna hela tiden har självklart lätt för att nå sjukvården, det är min läkare hit och min barnmorska dit. Och Skåne, det är givetvis Falsterbo, ingenting annat. Och alla hem är så vackra, utom Livs.
Samtidigt är det äkta känslor, äkta engagemang, som Jalles sorg kring mordet på Anna Lindh, Pellas förlorade barn, Livs bristande tro på vad hon kan, och Victors växande främlingshat efter elfte september. Boije av Gennäs kan skriva och skildra, men jag blir lite övermätt på välbeställdheten, boken tippar över.