Sjukdomen satte i gång fantasin

Jovialiskt visar Lars Löfgren sin bostad. Framme vid matsalen som vetter mot den glimmande Östersjön har han hunnit dra ett par tre anekdoter ur sin stora arsenal. Med röstens variationer, gesterna och tajmingen skördar han skrattsalvor.
Livet började emellertid inte lika muntert. Sjuårige Lars brottades med scharlakansfeber och reumatisk feber, och svävade mellan liv och död. Sängliggande i sitt sjukrum i norrbottniska Vännäsberget lyssnade lärarsonen till faderns berättelser om grekisk mytologi. Då hemsöktes han av feberdrömmar och minnesbilder av Sovjetunionens bombning av Pajala som inträffat på våren ett par år tidigare.
– Det var häftiga rullar – till och med vackra, tillförsäkrar Lars Löfgren. Jag levde i min fantasi, en mycket bra träning för förmågan till inlevelse.

Efter 40 dygn tillfrisknade han, men sjukdomen och drömmarna satte spår.
– En port öppnades och jag fick känsla av att världen var riskfylld, men också stor och fascinerande. Jag fick lust att utforska både människor och platser.
Fascinationen fördjupades efter flytten till värmländska Karlstad och mötet med teatern genom såväl skol- som radioteatern. En dag såg han filmregissören och skådespelaren Victor Sjöström på väg till teatern. Han sökte upp honom i logen med en för en 17-årig pojke livsviktig fråga: Hur blir man regissör?
– Han svarade att man måste vara väl förberedd, välja rätt skådespelare och tycka om dem. Det var enkla saker som har betytt mycket för mig. Efteråt bestämde jag mig. Jag skulle bli regissör.

Beslutet ledde honom till regiutbildning i Minnesota och Paris – och till regijobb på tv-teatern. Efter fem år blev han dess rekordunga chef. Hur var han som chef?
– Jag kan bli mycket fokuserad och kan göra andra människor entusiastiska. Och sträng: Jag ställer krav på mig själv och på mina medarbetare att göra sitt allra bästa. Jag kan vara väldigt bestämd. Jag lyssnar, samarbetar och kan säga nej. Ska jag ge dig en pedagogisk demonstration? säger han och utbrister i skratt.

Trots att yrkeskarriären tog flera positiva vändningar, som utnämningen till chef för Dramaten 1985, skonades han inte från motgångar.
– Jag stretar emot så mycket jag kan. Ändå är det fantastiskt hur mycket det är som är möjligt, säger Lars Löfgren, som i dagarna överväger ett regierbjudande från USA. Fantasin, kreativiteten och barndomsdrömmarna gör sig ännu påminda.