Kan allsång och politik fungera

Kalkonvarning på det, tänker jag, med en vice statsminister som tänjer på gränserna för i vilka sammanhang en ledande politiker bör synas. Inför mina ögon ser jag hur Carl Bildt en gång sjöng Fyra bugg och en Coca cola hos Bert Karlsson och Göran Persson när han dansade med kossan Doris.

Min grundinställning när det gäller politik går något på tvärs mot vad partiernas valstrateger anser. I bakhuvudet har jag en fransk undersökning som jag läste om en gång om vilket slags bilder på politiker som väcker de mest positiva associationerna hos väljarna. Tvärtemot vad många trodde var det inte de folkliga sammanhangen, där politiker skulle försöka visa att de var som folk är mest, som väckte förtroende. Den allra bästa miljön för en politiker när denne kommunicerar med väljarna är när han eller hon sitter vid skrivbordet framför en välfylld bokhylla. Då utstrålar politikern kunnande och flit, vilket för väljarna är viktigare än folklighet, spelad eller äkta.
Men undersökningen var fransk, vi svenskar har kanske andra förväntningar och krav på våra politiker.

Jag har följt rätt nära alla partiledare sedan mitten på 1970-talet. Till min förvåning har jag noterat att de allra flesta varit rätt obekväma med att röra sig ute bland sina väljare, kroppsspråket och ansiktsuttrycken har avslöjat dem.
Palme, Fälldin, Persson, Westerberg, för att ta några av de kändaste, ingen av dem var i grunden folkliga och verkligen älskade väljarkontakten.
Men det finns två mycket klara undantag från huvudregeln, två som helt utan osäkerhet och rädsla stegar rakt fram och obehindrat rör sig bland vanligt folk av alla slag och pratar och tar sig tid utan att snabbt stressa iväg. Carl Bildt är den ena, Maud Olofsson den andra. Skall jag nämna några till som varit lite samma andas barn tänker jag på Ulf Adelsohn, Alf Svensson och Anna Lindh, också dessa tre genuint folkliga politiker.

Jag har svårt se någon annan av partiledarna leda en allsång, om än med stöd av Linda Bengtzing, inför en 350 personer stor publik en kall höstkväll i Eskilstuna. Men det fungerar, dessutom mycket bra med sång och ett par korta politiska apeller av Maud Olofsson.
– Varför är det rätt att företagen gör vinst när de bygger vägar och hus men inte när kommunerna köper tjänster i kvinnodominerade branscher som vård och omsorg?
– Varför accepteras ROT-subventioner när den manlige målaren stryker väggen med färg, men inte när en kvinnlig städare torkar av samma vägg?
Det är effektiva och i sak helt korrekta budskap, om hur kvinnors arbete fortfarande nedvärderas av de rödgröna.
Att allsångskonceptet fungerar beror på att hennes folklighet är helt äkta. Det känner publiken.
Maud Olofsson har haft det tufft hittills i valrörelsen. Men frågan är om det inte börjar lossna nu.
Alla sägs ju älska en fighter, och ingen personifierar uttrycket bättre bland våra nuvarande ledare.