Röd miss eller blå kompetens

I tv-soffor och tidningskrönikor spekuleras det om Mona Sahlins ansvar, om samarbetet med V och MP och om bensinskattebeskedets betydelse.
Jo, allt detta har säkert spelat en roll. Men visst är det lite märkligt att i stort sett alla ser Socialdemokraterna som politikens huvudrollsinnehavare. Och detta gäller uppenbarligen oavsett om partiet har drygt 50 procent eller knappt 30 procent av väljarna med sig.

Förändringen av opinionen skulle ju kunna ha helt andra orsaker. Den skulle kunna bero på – och observera att jag skriver "skulle kunna" – att Reinfeldt och de borgerliga blivit bättre. Att det är deras framgångar och skicklighet snarare än Socialdemokraternas missar, som förklarar förändringen.

Jag vet att vi Socialdemokrater ofta ser borgerliga som mindre lämpliga att sköta landet. Ja, ibland har jag en känsla av att vi så att säga per definition betraktar borgerliga politiker som ansvarslösa och klumpfotade.
Och i början av mandatperioden fick den teorin utan tvekan ny näring. Skandalerna och de nyutnämnda ministrarna avlöste varandra i en rasande takt.

Sedan dess har det hänt en hel del. Fredrik Reinfeldt låter och ser ut som en statsminister. Om Anders Borg kan man säga mycket, men knappast att han är intellektuellt klumpfotad.
Överhuvudtaget gör många ministrar ett kompetent intryck. Dessutom har de gjort en del bra saker. Jag tycker till exempel vissa förändringar inom skolpolitiken och det socialpolitiska området imponerar. Allt detta tror jag också har spelat en roll.

Därför är jag inte alls övertygad om att Socialdemokraterna legat kvar på 45 procent om partiet valt en annan ordförande och avstått från samverkan med andra partier.
De borgerligas regeringsduglighet gäller även sådant jag inte alls uppskattar. Trygghetssystemen har förändrats och försämrats med stor målmedvetenhet.

Jag möter dagligen förändringens offer. Till exempel han med obrukbar arm, som är för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att få ett jobb. Jag har mött åtskilliga som tvingats säga upp sin deltidstjänst för att få behålla sin arbetslöshetsersättning.
Det var dessa förändringar, tror jag, som ledde till regeringens opinionsras i början av mandatperioden. Sedan dess har frågan sjunkit undan. Det är för mig obegripligt.

Nu finns det levande bevis på att enskilda drabbats hårt. När ekonomin nu vänder, och regeringen lovar alla sänkta skatter och bättre välfärd, då är alla dessa undantagna. Regeringen visar de som drabbats hårdast av krisen en pyramidal likgiltighet.
Socialdemokraterna borde prata mer om dessa. Och därmed slutar min krönika som alla andra i dessa dagar, med Socialdemokraterna i huvudrollen.