Tillslut accepterade myndigheterna att han får heta Tina Håkan, och det är givetvis en seger för honom, Lars Tina Håkan Jönsson. Men för familjen " hustrun och de fyra barnen " förändrar det egentligen ingenting. För dem är en make och pappa i kvinnokläder verklighet sedan länge.

För att förstå familjens resa fram till i dag måste vi vrida klockan fem år tillbaka.
April 2005. En man i mascara och dinglande örhängen klipper gräset i trädgården. Det är grannarnas första tecken på att Tina Håkan är en av familjemedlemmarna i tegelvillan i Löddeköpinge. Med plockade ögonbryn, uppsatt hår och nylonstrumpbyxor går den reslige Håkan Jönsson runt i familjens trädgård med gräsklipparen.
Familjerna i husen runtomkring har sett honom klippa gräset många gånger förut. Såklart. Det är 25 år sedan Håkan och hustrun Ann-Marie flyttade hit. Men den riktigt uppmärksamme grannen kan se att det inte bara är kläderna, sminket och frisyren som är annorlunda med Håkan den här dagen. Det är något med utstrålningen också. Håkans rygg är rakare än någonsin, blicken fastare och han utstrålar en större säkerhet än han gjort på länge.
Det är vår och inte många veckor har gått sedan familjen fått veta att Håkan är transvestit. Att delge sin familj det han ensam burit på så länge har inneburit en enorm lättnad för honom, det har varit som balsam för själen. Men för övriga familjen har effekten blivit den motsatta. Att Håkan har behov av att klä sig som kvinna ibland kommer som en total chock för hustrun, liksom för barnen som är mellan 14 och 20 år. Ingen av dem har anat något. Varför skulle de ha gjort det?

Det var den 5 februari 2005 som Håkan frågade Ann-Marie om de skulle ta sin vanliga promenadrunda i villaområdet. I vintermörkret bland tallar och kottar berättar han vad han tänk på så länge. Den dagen kallar han sin andra födelsedag.
Nu, flera år senare, går Ann-Marie och Tina Håkan längs den lilla grusvägen och minns. Håkan hade varit sjukskriven för utbrändhet från arbetet på kärnkraftverket Ringhals. Han hade promenerat mycket om dagarna och kommit närmare sitt inre. Han insåg att det fanns något inom honom som behövde komma ut, något som han hade förträngt sedan lång tid tillbaka.
Så Håkan berättade rakt upp och ner: " Jag har ett behov av att klä mig i kvinnokläder iblan". Och förtydligade: " Det har inget med dig att göra".
Det blev tyst en stund där ute i mörkret. Ann-Marie försökte förstå vad han hade sagt.
" Varför berättar du det här, vill du skiljas?" var Ann-Maries första kommentar. Sedan minns hon inget mer om vad som blev sagt.

De fortsatte hemåt och när hon kom tillbaka till huset snurrade tankarna. Än i dag får hon tårar i ögonen när hon sitter på familjens terrass och tänker tillbaka.
Jag tänkte: " Herregud har han hållit det här för sig själv under alla år!" Det drabbade mig. Jag blev ledsen för hans skull. Jag ville göra allt för att hjälpa honom, för att han skulle må bra. Jag ville vara ett stöd, det var min tydligaste reaktion.
Och genast kom förälskelsen tillbaka. Ann-Marie blev nykär.
Den gick rätt in i hjärtat, ja, det kom tillbaka. Jag hade aldrig kunna drömma om att han skulle lämna ut sig sådär för mig, min respekt för honom som människa blev ännu större. En man som är så modig och som älskar mig så mycket, här kan inte jag komma med min futtiga rädsla, tänkte jag. Och vad är egentligen viktigt i en relation?

Näst äldsta dottern Erica, 18, hittade Håkan av en slump när han precis hade bytt om till kvinnokläder. Det var ett par månader efter att hustrun hade fått veta allt.
Hon kom hem från skolan lite tidigare än planerat och i hallen såg hon något oväntat. Minst sagt. Där stod hennes pappa, sminkad och med blus, kjol och strumpbyxor på sig. Både Håkan och Erica stelnade till.
Erica berättar:
Det kändes inte som att det hände mig, utan att jag liksom såg någon annan vara med om det. Jag bokstavligt talat tappade allt jag hade i händerna och stod bara och stirrade med öppen mun.
Håkan sa något i stil med " förlåt", minns Erica, och hon tyckte att han såg rädd och ledsen ut. Hon gick fram och kramade honom och sa att det var okej. Håkan frågade om hon var arg och Erica svarade " nej, bara lite chockad". De satte sig ner och pratade länge. Efter den dagen var hemligheten avslöjad för hela familjen.

För hustrun Ann-Marie är det självklart att vara lika rakryggad som Håkan och stå vid hans sida " vilka kläder han än har på sig. Det är ingen tvekan om att Ann-Marie accepterar Håkans nya sida och älskar Håkan precis som han är. Men ändå. Visst kan hon sakna mer av mannen Håkan, det kan hela familjen göra.
Han har ju slingor i håret och plockade ögonbryn numera. Det finns kvar hela tiden, även när han inte är Tina.
Släkten har ännu inte sett Håkan ombytt, dit är det fortfarande en bit kvar. Då har han haft närmare till barndomsvännen Jan Sartell. Han har bara sett Tina Håkan ombytt i lokaltidningarna, men ikväll ska Jan få träffa Tina på riktigt, han är bjuden på lördagsmiddag med fläskfilé och canneloni hos familjen Jönsson/Håkansdotter.

Tina Håkan och Ann-Marie välkomnar Jan när han ringer på dörren. Att se barndomsvännen i kvinnokläder tycks inte bekomma Jan det minsta. Han drar vant ut en av trästolarna och sätter sig, de pratar om allt och ingenting som om de var i går de sågs. Men när Jan hade sett Håkan på bild i tidningen ringde han upp direkt för att få veta vad det var frågan om. Det var så mycket han inte visste.
Ann-Marie ställer fram smördegssnittar på bordet, Håkan häller upp lite vin, och Jan fortsätter:
Jag hade många dumma frågor, men jag fattade ju snabbt att det fortfarande är samma Håkan. Jag tycker att både Ann-Marie och Håkan är beundransvärda.
Håkans kommentar kommer snabbt:
Det ska inte vara strongt att vara den man är.

Några veckor senare fyller dottern Louise 20 år. Återigen äter vi middag med familjen Jönsson-Håkansdotter. Erica och hennes pojkvän, lillebrorsan och föräldrarna har alla samlats kring köksbordet för att fira. De pratar i mun på varandra, det är glatt, kärleksfullt och gnabbigt. Ingen tänker på att Håkan har mascara och ögonskugga på sig. Det är i alla fall inget som märks på dem.
Annat var det när Louise var 16 och just hade fått veta. Hon funderar en stund när jag frågar hur det kändes.
Hur ska man reagera när ens far säger att han är transvestit? Det kändes som en dröm. Har det verkligen hänt? Jag visste inte vad jag skulle säga. Det är inte riktigt tillåtet att tycka att det är något fel, säger Louise.
Två veckor senare bestämde hon sig för att hon ville se sin pappa ombytt. För första gången skulle hon se honom i smink och kjol.
Det var jätteläskigt, det läskigaste jag varit med om. Far var i köket och kallade på oss när han hade bytt om. Då kunde vi komma ner. Jag ville inte gå ensam så jag höll Erica i handen. Usch... det kändes så konstigt. Jag stod bakom dörrposten och kikade fram.
Då var det var som en blixt från en klar himmel, säger hon. Men i dag, fem år senare, är det inte längre jobbigt att ha en pappa som ibland lagar middag i kjol och strumpbyxor. Det är vardag. Hon poängterar att anhöriga också har en " komma ut-process", en egen, som måste få ta tid. För hennes del är den över nu.
Louise är helt öppen inför sina kompisar om att hennes pappa är transvestit och har Tina-Håkan som en av sina vänner på Facebook.

Trots att Louise inte tycker att det är ett problem längre, händer det att hon saknar " gamla far", den hon har känt hela livet. Hon tror att det hade varit lättare för henne om hon alltid hade vetat att pappa var transvestit istället för att få reda på det som tonåring.
Då hade de aldrig varit något att ifrågasätta. Mitt problem har varit att pappa på många sätt blev en annan person. Det är verkligen inget fel på den han är nu, men det är inte min gamla far.
Inte heller storasyster Erica tycker att hennes liv förändrats på grund av att pappa är transvestit. Hon tänker sällan på det, säger att många skulle bli förvånade över hur lite skillnad det faktiskt är.
Det handlar ju om kläder och det är ju samma person som bär kläderna. Sen kan jag tycka att det har blivit lite tjatigt att prata om " manligt och kvinnligt" och sexuellt likaberättigande, säger hon.
För hustrun Ann-Marie är det självklart att vara lika rakryggad som Håkan och stå vid hans sida " vilka kläder han än har på sig. Det är ingen tvekan om att Ann-Marie accepterar Håkans nya sida och älskar Håkan precis som han är. Men ändå. Visst kan hon sakna mer av mannen Håkan, det kan hela familjen göra.
Han har ju slingor i håret och plockade ögonbryn numera. Det finns kvar hela tiden, även när han inte är Tina.
Släkten har ännu inte sett Håkan ombytt, dit är det fortfarande en bit kvar. Då har han haft närmare till barndomsvännen Jan Sartell. Han har bara sett Tina Håkan ombytt i lokaltidningarna, men ikväll ska Jan få träffa Tina på riktigt, han är bjuden på lördagsmiddag med fläskfilé och canneloni hos familjen Jönsson/Håkansdotter.
Tina Håkan och Ann-Marie välkomnar Jan när han ringer på dörren. Att se barndomsvännen i kvinnokläder tycks inte bekomma Jan det minsta. Han drar vant ut en av trästolarna och sätter sig, de pratar om allt och ingenting som om de var i går de sågs. Men när Jan hade sett Håkan på bild i tidningen ringde han upp direkt för att få veta vad det var frågan om. Det var så mycket han inte visste.

Ann-Marie ställer fram smördegssnittar på bordet, Håkan häller upp lite vin, och Jan fortsätter:
Jag hade många dumma frågor, men jag fattade ju snabbt att det fortfarande är samma Håkan. Jag tycker att både Ann-Marie och Håkan är beundransvärda.
Håkans kommentar kommer snabbt:
Det ska inte vara strongt att vara den man är.
Några veckor senare fyller dottern Louise 20 år. Återigen äter vi middag med familjen Jönsson/Håkansdotter. Erica och hennes pojkvän, lillebrorsan och föräldrarna har alla samlats kring köksbordet för att fira. De pratar i mun på varandra, det är glatt, kärleksfullt och gnabbigt. Ingen tänker på att Håkan har mascara och ögonskugga på sig. Det är i alla fall inget som märks på dem.

Annat var det när Louise var 16 och just hade fått veta. Hon funderar en stund när jag frågar hur det kändes.
Hur ska man reagera när ens far säger att han är transvestit, säger Louise.
Två veckor senare bestämde hon sig för att hon ville se sin pappa ombytt. För första gången skulle hon se honom i smink och kjol.
Det var jätteläskigt, det läskigaste jag varit med om. Far var i köket och kallade på oss när han hade bytt om. Då kunde vi komma ner. Jag ville inte gå ensam så jag höll Erica i handen. Usch... det kändes så konstigt. Jag stod bakom dörrposten och kikade fram.
Då var det var som en blixt från en klar himmel, säger hon. Men i dag, fem år senare, är det inte längre jobbigt att ha en pappa som ibland lagar middag i kjol och strumpbyxor. Det är vardag. Hon poängterar att anhöriga också har en " komma ut-process", en egen, som måste få ta tid. För hennes del är den över nu.
Louise är helt öppen inför sina kompisar om att hennes pappa är transvestit och har Tina Håkan som en av sina vänner på Facebook.
Trots att Louise inte tycker att det är ett problem längre, händer det att hon saknar " gamla far", den hon har känt hela livet. Hon tror att det hade varit lättare för henne om hon alltid hade vetat att pappa var transvestit istället för att få reda på det som tonåring.
Då hade de aldrig varit något att ifrågasätta. Mitt problem har varit att pappa på många sätt blev en annan person. Det är verkligen inget fel på den han är nu, men det är inte min gamla far.

Inte heller storasyster Erica tycker att hennes liv förändrats på grund av att pappa är transvestit. Hon tänker sällan på det, säger att många skulle bli förvånade över hur lite skillnad det faktiskt är.
Det handlar ju om kläder och det är ju samma person som bär kläderna. Sen kan jag tycka att det har blivit lite tjatigt att prata om " manligt och kvinnligt" och sexuellt likaberättigande, säger hon.

Text: Anna-Karin Grenninger

Foto: Andreas Enbuske