Dessa värderingar ligger bakom att det är samhället som ska ha hand om rättsskipningen, inte att hämnd utkrävs av den drabbade eller dennes familj.
Sen finns det massa oskrivna normer och regler. Många av dem bra, allt kan inte regleras i lag me behövs för att vi ska ha ett fungerande samhälle.

Det finns också normer som jag tycker är helt åt fanders. Som småbarnsförälder stöter jag dagligen på hur vi fastnat i ett könsstereotypt tänkande redan från det att barnen föds. Pojkar ska vara på ett sätt, flickor på ett annat. Kläder och leksaker ska vara för pojkar respektive flickor, inte för barn. Jag blir bara så trött.

Missförstå mig inte nu, jag är ingen sån där rabiat figur som hävdar att det inte finns några skillnader mellan könen. Jag är säkert inte fri från synd i könsstereotypandets träsk med tanke på att även jag formas av det omgivande samhällets attityder.
Men det går för långt när det inte ens går att få ett paket inslaget till en tremånaders baby utan att det ska frågas om det är en pojke eller flicka för att butikspersonalen ska kunna välja "rätt" färg på omslagspappret.

Det går för långt när det inte går att köpa en pyjamas till en tvååring hos de stora klädkedjorna utan att det ska vara könsuppdelat för pojkar och flickor. Prinsessor för flickorna och dödskallar och bilar för pojkarna.

Butiksbiträdet som jag frågade häromdagen måste ha sett ett enda stort frågetecken framför sig när hon på min fråga om var pyjamasarna fanns kvickt undrade om det var till en pojke eller flicka.
- Eh det är en pojke men jag bryr mig inte om det där med färg svarade jag mycket förvånat.
Hon berättade för säkerhets skull var både pojk- och flickpyjamasar fanns.

Jag ställer mig mycket frågande till denna uppdelning. Låt barnen vara just barn, inte fast i könsstereotypa mallar som vi vuxna pressar på dem.
De kommersiella krafterna är starka i denna utveckling. Det betyder dock inte att det behöver vara så. Marknaden anpassar sig om vi säger ifrån och kräver mer av unisexkläder och leksaker som inte delas upp i pojkiga eller flickiga.

I sammanhanget är kläder och leksaker det lilla, bara ett symptom på något större. I grund och botten handlar det om våra egna attityder till vad som anses rätt och fel för flickor respektive pojkar i allmänhet.

Min son som snart är två år gillar verkligen traktorer. Traktor var dessutom ett av de första ord han lärde sig. Typiskt pojkaktigt för att följa attityderna i samhället.
Fråga mig inte varifrån det kommer. Uppväxtmiljön på landet med traktorer susandes utanför tomten kanske för det är sannerligen ingenting som min fru eller jag präntat i honom för att han förväntas tycka om det som pojke. Han har inte ens någon leksakstraktor utan han har upptäckt det alldeles själv.

Jag tror inte det faktum att han är pojke har ett skvatt med det att göra. Han har bara upptäckt något som han gillar.