När Miljöpartiet bildades var en av kungstankarna att partiet skulle bli svensk politiks tredje kraft, ett parti som inte lät sig inrangeras i ett förlegat blockpolitiskt tänkande. Att stå fri från blockpolitiken var länge det ledande budskapet i partiets dialog med väljarna.
Under den politiska resans gång har Miljöpartiets strategi förändrats. Efter att Mona Sahlin tillträdde som partiledare valde Miljöpartiet att ingå i ett politiskt partnerskap med Socialdemokraterna, med sikte på att kunna vinna regeringsmakten. Eftersom Vänsterpartiet från början hölls på armlängds avstånd blev det ett regeringsalternativ som kunde beskrivas om nära den politiska mitten.

Genom att Mona Sahlin tvingades av en stark opinion bland de egna och av en militant Lars Ohly att bilda det rödgröna alternativet så har Miljöpartisterna alltmer förlorat sin trovärdighet som ett parti som vill distansera sig från traditionell blockpolitik. För många Miljöpartister har det varit en smärtsam resa, eftersom de inte vill uppfattas som några kryptosocialister.
Om Miljöpartiet fortfarande gör anspråk på att vara politikens tredje kraft, fri från hårda blockpolitiska bindningar, så ligger det i pendelns riktning att partiet också måste kunna vara öppet för att ingå i en regering med alliansen för att landet skall få en funktionsduglig majoritetsregering och hålla Sverigdemokraterna kort, om partiet tar sig in i riksdagen. Språkröret Peter Eriksson försökte igår kategoriskt avvisa tankarna på att Miljöpartiet efter valet kan byta till en alliansregering. Men alla inser att det hör till spelets regler att säga så.
I politiken gäller alltid förre danske statsministern Jens Otto Kraghs ord: Man har en åsikt till man skaffar sig en annan.
@Byli.8.init:Lars J Eriksson