Socialdemokraterna, och den samlade arbetarrörelsen, har varit så framgångsrika att de är på väg att avskaffa sig själva. Den så kallade arbetarklassen är allmänt sett välmående och ekonomiskt välbeställd, den känner inte igen sig i den retorik och mentalitet som en gång höll samman vänsterns väljarskaror. Samtidigt lever politiker och företrädare kvar i den tiden. De kan inte fatta att villkoren för deras väljare och därmed för dem själva i grunden förändrats. Så kan nog den pågående valrörelsen sammanfattas.

När Mona Sahlins företrädare mönstrade sina valarbetare och väljare fanns ett starkt gemensamt kitt: de flesta tillhörde arbetarklassen, med låga löner, dåliga livsvillkor och sämre möjligheter på de allra flesta områden. Det var lätt att mana till kamp, lätt att inspirera till sammanhållning, självklart att tala om solidaritet.

Motståndarna, i vad som då permanent var den politiska oppositionen, samlade tjänstemän av olika kategorier och grader, lärare, akademiker, företagare. Nästan alla var privilegierade, lönemässigt och på annat sätt, jämfört med arbetarna. Det var lätt att ha uppfattningen att dessa mer välbeställda skulle bidra mer till statskassan.
Mona Sahlins dilemma är att bilden inte längre stämmer. Arbetarrörelsen har lyckats så väl med sitt uppdrag att den hotar sig själv. I dag har stora delar av det manliga LO-kollektivet löner som ligger långt över vad många akademikeryrken ger. Lärare, bibliotekarier, kanske till och med ett tidigare höglöneyrke som läkare, kan betalas avsevärt sämre än en kvalificerad industriarbetare, elektriker eller snickare.

I takt med att antalet akademiker ökat har akademikerlönerna sjunkit. Men för en skicklig hantverkare har utvecklingen varit den motsatta: arbetarna har blivit höginkomsttagare. En privatanställd elektriker tjänar kanske bortåt 35 000 kronor i månaden, en skicklig snickare ännu mer
Med sådana inkomster har de hört till de stora vinnarna på den politik som drivits av den Moderatledda alliansen. Det säger sig självt att de kan vara intresserade av en skattepolitik som ger dem ännu mer i plånboken och att de noterat att det blivit så med den borgerliga regeringen. Socialdemokraternas löften om höjd skatt och försämrade avdrag kan inte kännas alltför lockande.

Nu finns det förvisso många lågavlönade inom LO-kollektivet, kvinnor framför allt, inom vård, handel och tjänstesektor. På samma sätt finns det åtskilliga lågavlönade kvinnor inom akademiker- och tjänstemannagrupper. Är de ensamstående är marginalerna små; en skattesänkning ger trots allt också dem mer i plånboken. Är de gifta har maken i regel högre lön, är kanske rent av en högavlönad arbetare. Också många låglönekvinnor har därmed intresse av att marginalskatten inte blir för hög.
När moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet är det därför inte bara ett fräckt försök att stjäla andras honnörsord. Det ligger en verklighet bakom som kan pekar mot det för ett par valrörelser sedan otänkbara: att socialdemokratin har spelat ut sin historiska roll som ledande politiskt parti.