Under ett Malmöbesök under måndagen sade Sahlin att hon tyckte hon gjort en ovanligt bra insats; det är bara att hålla med. Hon verkade mer bekväm framför kameran och klarade sig också bättre rent retoriskt.

Hon gav ett klassiskt svar på varför: mer ideologi och färre sakfrågor. Men det stämmer i det stora hela, även om mer ideologi ska läsas som fler diskussioner kring sådant som engagerar Sahlin och där hon är stark. Men hon framstod som lugn och saklig, vilket inte alltid har varit fallet vid tidigare debattillfällen.

Förmodligen satsade Fredrik Reinfeldt på att inte skrämma bort väljare genom att verka som en besserwisser, men han kunde ha varit betydligt mer bestämd i sitt försvar av den borgerliga välfärds- och skattepolitiken. Sahlin lyckades lite för bra med att polemisera skattesänkningar mot välfärdsfrågor och Reinfeldt lyckades lite för dåligt med att förklara att från ett borgerligt perspektiv är skattesänkningar riktade mot låginkomsttagare ett sätt att öka välfärden, inte något som står i motsatsförhållande till den.

Han kunde också varit mer kraftfull i sitt försvar av sjukförsäkringsreformen. I den mån man ska betrakta sådana här tillfällen som en tävling så är det, trots Mona Sahlins fina form, Reinfeldt som framstår som den mest stabile: förmodligen för att han har regeringens politik att luta sig på, medan Sahlin tvingas in i fällan med att ständigt bjuda över.

Ett lågvattenmärke för Sahlin var dock när hon menade att det inte är regeringen Reinfeldt som tagit väl om hand om Sveriges ekonomi, utan den internationella ekonomin som återhämtat sig. Förlåt? Vi får hoppas att detta ska sorteras under rubriken "går-det-så-går-det" snarare än under "oroande världsfrånvänt" ...