Said är fåordig. Nästan blyg. Han hukar sig under kepsen.
Abdullah ger honom en cigarett.
Egentligen skulle ytterligare två personer dyka upp.
Men de skäms för mycket, förklarar Abdullah.
De tycker det är pinsamt att berätta hur de ibland sover ute.
Något som allt fler unga i Rosengård gör, enligt Abdullah.

Trångboddhet, usla lägenheter och sociala problem gör att ungdomar flyr hemmen, säger han.
Said och hans familj bor fem personer i en tvårumslägenhet.
Han och två syskon, också i tonåren, bor i ett rum och föräldrarna i ett annat.
Något vardagsrum finns inte.
– När det blir krig hemma går jag ut och sover någon annanstans, säger Said.
Det kan vara i eller vid källarförråd eller någon annan avskild plats. Någon gång har han sovit i en stulen och övergiven bil.

Oftast ensam. Men han har kompisar som ibland sover ute tillsammans i en vecka i sträck.
– Men jag vill vara för mig själv.
Said menar att hans pappa är den huvudsakliga orsaken till att han sover ute.
Pappan har ett hett temperament. Ingen i familjen talar med honom. När de väl talar med varandra blir det bråk.

– Han ställer till med problem. Han har skällt ut mina lärare när jag blivit utkastad eller skolkat. Han fattar inte att det är hans fel att jag blir utslängd.
Abdullah säger att han hade liknande problem med en aggressiv pappa.
Många män förlorar makt när de lämnar sina hemländer, förklarar han. Här i Sverige blir de ofta arbetslösa. Och kvinnorna får mer att säga till om.

– Många män mår inte bra. Det går inte att skylla alla problem på dem.
Men det får ändå konsekvenser, menar Abdullah.
Det leder till våld och kriminalitet bland unga.
– Jag tog ut min frustration på andra. När man inte kan slå sin pappa slår man någon annan.
– Det är så jäkla dumt, men det tänkte jag inte på då.

Abdullah anser att trångboddhet är ett stort bekymmer i stadsdelen. En omständighet som gör att konflikterna i hemmen eskalerar.
– Det är trångt. Alla ser varandra hela tiden och ingen kan stänga in sig i ett eget rum.
Said håller med. Han säger att han aldrig får lugn och ro till läxläsning.
Han gick ut nian på Rosengårdsskolan i somras. Nu väntar IV-programmet på Bellevue.
Det största programmet i Malmö, dit de som inte klarar godkänt i alla kärnämnen hamnar.
– Som de flesta av mina vänner, syskon och släktingar. De som hamnar på Bellevue kommer aldrig ut. En av hundra kanske, säger Said.

– Redan där börjar den kriminella banan, säger Abdullah.
Said har inte kontaktat de sociala myndigheterna för att få hjälp.
Att bo i ett fosterhem är inget alternativ, menar han.
– Jag kan inte lämna min mamma. Hon har alltid hjälpt mig och ställt upp när det varit jobbigt.
Abdullah berättar om när han var i Saids situation och sökte hjälp hos de sociala myndigheterna.
– Jag hamnade med missbrukare i Beijers hus. Det gick inte att vara där, så jag återvände till ett förråd som jag hade ordnat.
Där levde han i tystnad. Han klädde förrådets väggar med lakan och kläder för att ingen skulle se att han bodde där.

– Jag kämpade för en lägenhet i fem år. Till slut hjälpte min övervakare mig, inte socialen.
Att komma från Rosengård eller att få en större bostad är omöjligt för många, säger han.
– Min mamma försökte i åtta-nio år. Sedan gav hon upp.
Abdullah menar att både socialen och politikerna har ett ansvar för situationen bland unga i miljonprogrammen.
Socialen borde ha en större närvaro och en uppsökande verksamhet för att undersöka hur det står till i lägenheterna.

Politikerna borde jobba hårdare med att bygga bort trångboddheten.
– I Västra hamnen byggs värsta lyxbostäderna, men vad byggs här i Rosengård? Bryr sig politikerna borde de göra något åt situationen.
– Annars fortsätter kriminaliteten bland unga att öka. Hur ofta hörde du talas om skottlossningar i Malmö för tio år sedan?

Fotnot: Said och Abdullah heter något annat i verkligheten.