Bördan på Mona Sahlins axlar är inte avundsvärd. Som en av partiets förnyare har hon, för att polemisera mot alliansen, tvingats föra en politik till vänster om den förnyelsepolitik hon tidigare stått för, vilket som vi sett av valresultatet varken gynnat partiet eller det röd-gröna samarbetet. Ett långt och svårt reformarbete återstår.

Slutet på deras hegemoni innebär ett politiskt själasökande av en omfattning som de aldrig tidigare tvingats till. Tiden har gått i från den traditionella socialdemokratiska politiken, inte som Janne Josefsson uttryckte det under Sveriges Televisions valvaka, på grund av att folk har tröttnat på solidaritet, utan för att det finns andra vägar att komma dit än den socialdemokratiska patentlösningen.

Vänsterfalangen inom partiet blir alltmer ljudlig. Vi kan bara hoppas på att Socialdemokraterna väljer en annan väg. Svensk socialdemokrati har lyckats fördröja den kris som drabbat vänstern i övriga Europa något, men om man ser till vilken väg broderpartier i kris har valt, så har vägen bakåt åt vänster i princip i samtliga fall varit en återvändsgränd.

Det finns också ett definitionsproblem hos den svenska väljarkåren. Den numera heterogena grupp som tidigare förväntats definiera sig som arbetarklass är inte längre intresserade av en sådan beteckning. Medelklassen växer: inte bara ekonomiskt utan också definitionsmässigt. Att rösta rött för att man tillhör en viss yrkeskår eller fackförbund är inte längre lika aktuellt, vilket syns bland LO-medlemmarnas politiska ställningstagande.

Förhoppningsvis kan svensk socialdemokrati komma tillbaka med en framtidsorienterad politik. Mona Sahlin saknar i nuläget givna efterträdare, så förhoppningsvis var hon allvarlig med avsikten att sitta kvar som partiledare ytterligare en tid.