När orden inte räcker till, ja, då kan kropp och rörelse bli ett verksamt uttryck. Frågan är väl om det inte är själva grunden för modern dans. Men när koreograferna Emma Ribbing och Khamlane Halsackda på Dansstationen i Malmö skapat dansproduktionen "aliAs – på tungan" utgår de från autistiska syndrom hos barn och ungdomar.
Som referens i arbetet har de haft en grupp tonåringar med autistisk diagnos på Norrängskolan i Hässleholm.

Ribbing/Halsackda framför själva föreställningen, som är en starkt visuell gestaltning av yttre autistiska mönster, men som också och framför allt skapar bilder och koreografi av hur det kan upplevas att inte kunna kommunicera med omvärlden på "normalt" vis. När den normerade varseblivningen klickar, när orden inte vill följa på tanken, när känslorna blir så beskurna att de kräver starka fysiska uttryck.

Det börjar trevande och nästan avsiktslöst. Två vilsna figurer mot en ljudkuliss av mänskligt sorl. Efterhand utvidgas domänen under strikt kontroll. Papper sorteras noggrant i rader, rörelsemönster upprepas.
De båda dansarna kopierar varandras rörelser men har ingen ögonkontakt med varandra. Tvärtom gömmer de sig gärna och döljer sina ansikten. Men de har förstås något att säga som alla andra, något att leva ut och gestalta. Föreställningen varvar upp, det blåser upp över scenen och papper yr omkring i drivor. Ett stort virvlande tygstycke bli som en oformlig dimridå att förgäves tränga igenom. Ett crescendo. Och så åter till den trevande utgångspunkten.

Föreställningen är lättillgänglig och som sagt påtagligt visuell. Kanske i mesta laget mot slutet på bekostnad av mer minimalistiska uttryck. Men den förlorar inte fokus och man behöver inte ha kännedom om autistiska diagnoser för att tillgodogöra sig budskapet.
Vem som helst kan känna igen sig i oförmågan att ge uttryck för det man vill bära fram.

Ribbing/Halsackda låter koreografin inordna sig en totalbild med en sober färgskala i vitt-svart-grått, sparsmakad ljussättning, fantasieggande tekniska effekter och en på platsen och i ögonblicket skapad elektronisk tonbild. Det är ofta mörkt, repetitivt och beslöjat. Uttryck med förhinder, men inte mindre talande för det.