Charlie Caper (Kalle Berséus) har arbetat som gatuartist i sju år och den erfarenheten tar han med sig när han nu står på scen och har publikens fulla uppmärksamhet riktad mot sig. Nu behöver han varken oroa sig för att snöstormar eller lastbilar ska störa föreställningen.
I sedvanliga kostym och hatt dyker han upp och visar hur han gått från gatuartistens "väskstadium" till scenartistens "lådstadium".
Han tar med publiken på en resa ut i världen och bjuder på berättelser från tjuvarnas marknad i Mumbai, en liten ö i Söderhavet och gatorna i New Orleans, Paris och London.

Charmen som fick tv-publiken att rösta fram Charlie Caper till vinnare i 2009 års Talang är hans stora styrka och även om han visat upp vissa av tricken förut fortsätter de ändå att fascinera.
Som flugan som har en tendens att försvinna från sin plats kring hans hals och dyka upp på de mest oväntade ställen.
Han låter en frivillig ur publiken utsättas för att luras grundligt för att ge oss övriga en lektion i hur man avleder sinnena, men samtidigt lyckas han ändå avleda vår uppmärksamhet på ett mycket skickligt sätt. Med ett häpp är man helt bortkollrad.

Med sina snabba fingrar tricksar han med kortlekar och mynt. Han trollar fram en läskburk ur skon och en hundralapp blir både sönderriven och ihoptrollad igen.
De karaktäristiska 40-talskläderna och jazzmusiken skapar tillsammans med scenografin och den fina baletten bestående av gamla golvlampor en stämningsfull bakgrund.
Med sin lågmälda och finstämda show lyckas Charlie Caper fånga uppmärksamheten både hos unga och äldre och när han får med sig publiken så att vi följer hans minsta vink lyser han upp. Det är publikkontakten han eftersträvar, då blir han som bäst.

I stället för att packa varje sekund med spektakulära tricks vågar Charlie Caper tempot sjunka när han berättar om sina resor jorden runt.
I slutet av föreställningen erkänner Charlie Caper att han är en obotlig romantiker som drömmer om en annan tid och visst ligger ett romantiskt skimmer över vissa av numren.
Dansen med lampan Daisy är ingen illusion men ändå magiskt vacker. Och Baron von Münchhausens kanonkula förflyttar sig magiskt över scenen i ett drömsk ljus.
Samtidigt rymmer Charlie Capers värld mycket humor. Man går ut från föreställningen med ett leende på läpparna och med en känsla av att varit på besök i en svunnen tid där saker är lite enklare och illusionerna är lättare att tro på.