Länge framstod han också som en av favoritkandidaterna till Nobelpriset. Vargas Llosa knöt i likhet med colombianen Gabriel Garcia Marques an till engelskspråkiga förnyare av romankonsten som James Joyce och William Faulkner.

I lika hög grad som den colombianske kollegan lyckades Vargas Llosa skapa egenartad och stark prosa på spanska. Det blev dock Gabriel Garcia Marques som förärades Nobelpriset 1982.

Detta att inte få Nobelpriset kan påverka stora författare på olika vis. Till exempel var det så att den japanske författaren Mishima efter att landsmannen Kawabata fått priset 1968 i allt högre grad intresserade sig för politiken, ett fatalt nationalistiskt engagemang som resulterade i självmord 1970.

Vargas Llosa kom under 1980-talet att bli allt mer politiskt aktiv. Inte nog med det han chockerade sina, till största delen vänsterintellektuella, anhängare, med att visa upp nyliberala åsikter.

När regeringen ville nationalisera de peruanska bankerna, framträdde Vargas Llosa som politisk ledare genom att leda motståndet mot förstatligandet.

Därmed var en politiker född och han ställde upp som presidentkandidat i valet 1990. Vargas Llosa såg länge ut att vinna men förlorade till sist mot Fujimori.

Efter förlusten lämnade Mario Vargas Llosa Peru, bosatte sig i Madrid och blev spansk medborgare.

Som samhällskommentator har Mario Vargas Llosa hyllat globaliseringen. Enligt hans synsätt är flertalet av globaliseringsmotståndarna öppna eller förtäckta nationalister.

En för samhällsdebattören Vargas Llosa typisk formulering är denna: "Identitetskonceptet är, förutom när det används som ett individuellt mått, nedsättande och avhumaniserande till sin natur. Det är en kollektivistisk och ideologisk abstraktion av allt det ursprungliga och kreativa hos människan, av allt som inte uppkommer genom arv, geografi eller social påverkan.

Den sanna identiteten härrör från människornas förmåga att motstå dessa influenser och bemöta dem med egna, självständiga handlingar."

Han har förstås rätt när det gäller kritiken av nationalistiska rörelser, men tycks samtidigt vilja bortse från globaliseringens baksidor i form av ekonomiska och sociala försämringar för stora grupper. Därför är han inte okontroversiell i politiskt avseende. Långt därifrån.

En rad av hans verk sedan länge att tillgå på svenska, senast, 2007, utkom "Den stygga flickans rackartyg" och när jag recenserade den romanen var jag inte särskilt imponerad.

I grunden handlar det om en turbulent relation mellan en pojke från goda sociala förhållanden och en flicka från slummen.

Denna berättelse om romantisk och erotisk besatthet tar sin början i 1950-talets Lima och förhållandet pågår sedan i fyra decennier, även om det präglas av ständiga avbrott och svek, från flickans sida.

Om hon är "den stygga flickan" så är hennes romantiskt lagde tillbedjare "den snälla pojken".

Mario Vargas Llosa ger ännu en version av La Femme Fatale, den arketypiska vampen som förkommer på flera ställen redan i Bibeln. I noirfilmerna är hon också ymnigt förekommande precis som i den traditionella kiosklitteraturen.

I händerna på någon annan än Mario Vargas Llosa hade förmodligen en love story som denna kunna bli ett riktigt pekoral, men som en sann litterär mästare undviker han listigt alla melodramatiska och stilistiska fallgropar.

Det gör ändå inte "Den stygga flickans rackartyg" till någon riktigt lyckad eller tungt vägande roman.

Lite underligt tycks det mig alltså att Mario Vargas Llosa nu tilldelas Nobelpriset i litteratur.

Kanske ansåg Svenska Akademien att det var på tiden att ytterligare en representant för 1960-talets Latinamerikanska litteraturunder fick den prestigefyllda utmärkelsen. Men, undrar jag, varför just nu?