Alla står samlade framför teven, ödesmättad tystnad råder.
Blickarna är fixerade.

Någon knyter näven, mumlar "kom igen nu då!". En annan har satsat en hundring på en favorittippad amerikan.

Sedan öppnas porten och spänningen stiger.
Peter Englund kliver ut och förkunnar att årets nobelpris i litteratur går till Mario Vargas Llosa.

Någon ropar "äntligen". Gert Fylkings skämtfras har blivit en normalitet.

I en annan del av jorden, i centrala New York, sitter Mario Vargas Llosa. Han är 74 år, glad och tacksam. Såklart. Kanske tittar han sig i badrumsspegeln och säger "äntligen".

Någonstans i Llosas hemkontinent Sydamerika sitter samtidigt en ung man. Han heter Néstor Amarilla. Han är född 1980, har skrivit en handfull pjäser och gett ut en enda av dem i bokform.

I flera dagarna innan Peter Englund avslöjade årets vinnare var den totalt okände Amarilla storfavorit på spelbolaget Unibets hemsida. Det var ett mysterium.

Väldigt få utanför Paraguay hade läst hans pjäser. På den bild som publicerades i medierna såg Néstor Amarilla ut som en liten pojke som tagits tillfånga i ett internationellt gisslandrama. Lite rund om kinderna, med glasögon och keps.

Men Néstor Amarilla fick mig att hoppas. Att snart kommer vi ha vår förste nobelprisförfattare som är född på 80-talet. Som har kartlagt maktens strukturer och gett oss knivskarpa bilder i mellanrummet mellan den fysiska köttvärlden och nätets sociala medier.

Med Akademiens takt måste vi förmodligen vänta till 2048 innan en 80-talist vinner. Vem vill egentligen vänta så länge?

Mark Zuckerberg var 23 år när hans sajt Facebook slog igenom på allvar. Det krävs bara en enda 80-talist för att förändra världen, men krävs det verkligen en 74-årings verk för att skildra den?

Nobelpriset i litteratur är fortfarande en av kulturens viktigaste ritualer. Nobels testamente säger att priset ska delas ut till "dem som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta".

Sällan har Nobelprisets ursprungliga samtidstanke känts så relevant som i dag. Men varför efterlevs den inte? Det kanske är dags för Akademien att spränga ramarna för det traditionella författarskapet?

Prisbelönade Doris Lessing har suttit i norra London och knattrat fram sina mästerverk på en mekanisk skrivmaskin. Cormac McCarthy sitter på andra sidan Atlanten och skriver på en gammal Olivetti Lettera 32.

Deras samlade verk är nästan oantastliga. Men jag tror definitivt att bloggare från totalitära stater, långt utanför litteraturvärldens hierarkier, gör mänskligheten större nytta.

Att vinna Nobelpriset i litteratur idag är som att spela schack med döden. Redan på 60-talet beskrev amerikanska författaren Saul Bellow litteraturpriset som en "dödskyss".

Akademien belönar ofta en betydande livsgärning sent i författarskapet, men borde vi inte applådera samtiden istället, medan den pågår?