Först får publiken följa med bakom scenen där det dansas i träningslokaler, i klädförrådet och inne på lagret. Det är som ett titthål in i dansarnas värld. Här gäller det att släppa tanken på att hinna se allt och i stället bara flyta med och själv välja vad du vill se och hur länge du vill stanna. Under den relativt korta tiden hinner man ändå se mycket.

Vissa nummer är försvinnande korta, andra längre och mer lågintensiva. De rymmer humor och allvar och binds ihop av Howard Skemptons pianomusik. Det myller av människor som publiken utgör stör ibland, som när ett andlöst vackert möte mellan två av dansarna i en nedsläckt träningslokal skyms av personer som kommer och går.
Annars är stämningen trevlig och uppsluppen och publiken kommer så nära inpå dansen och dansarna att den ibland blir en del av föreställningen.

Efter ett avslutande nummer i foajén är det dags för kvällens andra del, Marie Brolin-Tanis "From me to you..."
Det är dansaren Katarina Wallmos sista uppsättning innan hon går i pension och koreografen har tillägnat den särskilt till henne. Hon gör duetten tillsammans med Melody Putu.

Wallmo gör en magisk insats. Ögonen dras hela tiden till hennes starka rörelser och den vackra gröna dräkten hon bär. Förhållandet som skildras på scen växlar i temperament tillsammans musiken som ökar och minskar i intensitet. Paret går igenom olika faser och eufori, lycka, sorg och vilsenhet speglas både i dansen och i dansarnas ansikten.
Putu och Wallmo är samspelta och smidiga. De glider nästan in i varandra och blir till ett. Under en del skapar ljussättningen ett vackert skuggspel som bidrar till den drömska stämningen.
"From me..." är både känslosam och njutbar och utgjorde kvällens höjdpunkt.

Inför den tredje och avslutande delen av kvällen har sju av dansarna från Small acts laddat om för en maffig avslutning i form av Kenneth Kvanströms mäktiga no-no.
Här blandas det nordiskt strama med orientaliska rytmer, minaretsång och libanesisk musik.
Det börjar långsamt. Stämningen sätts av den mullrande ljudmattan och de svart- och vitklädda dansarnas rörelser är smidigt flödande och långsamma.
Smärta och skönhet ryms i rörelserna och bitvis känns det som att dansarna kämpar för att bryta sig ur kroppens skal.
De arabiska tecknen på de manliga dansarnas överkroppar, en symbolisk kniv och en återkommande figur i hög hatt bidrar till suggestiva stämningen tillsammans med ljuskäglorna som vandrar över scenen.

Under den 75 minuter långa verket ökar intensiteten successivt och no-no avslutas med ett crescendo, där dansarnas adrenalinfyllda ruscher i virvlande svarta kjolar får rummet att vibrera av energi.
Drygt tre timmar varar Hemma hos och efteråt känner jag mig fullmatad av dansupplevelser. Samtidigt är jag sugen på mer.
Skånes Dansteater har huserat i Båghallarna i fem år. Åsa Söderberg, konstnärlig ledare och vd, lovade vid premiären att kompaniet skulle stanna länge i sina lokaler och lägga till en nolla på slutet till den femman. Låt oss hoppas att det blir så och att de bjuder hem publiken fler gånger.