Emma Pilipons performance "No Fate" på Lilith har en imponerande scenografi. Som betraktare ställs man inför fyra minutiöst iordningställda rum. Det hela är en mycket stil- och träffsäker iscensättning av populärkulturella föreställningar om kvinnors självförverkligande.
Det rör sig om en tv-studio, ett flickrum med mjukisdjur och bjärta färger, ett tjejrum där karriärdrömmar präglar inredningen och en juldekorerad bar.

Handlingen pågår simultant i de fyra rummen och det uppstår ett slags tittskåpseffekt. Detta är en performance som bärs av skickligt utförda små gester och rörelser. Det finns inget soundtrack och det enda ljud som hörs är klirrandet av flaskor och glas.
De ljuden härrör förstås från baren. Där gestaltar konstnären själv en kvinna som sitter fast i ett rutinmässigt arbete men ger näring åt drömmen om ett annat liv.

Det gör hon genom att då och då betrakta en liten tv som visar Sarah Connor i en scen från Terminator 2. Det är från den scenen som titeln "No Fate" är hämtad. Här står det centrala budskapet att finna – nämligen att framtiden är något som går att påverka.

Däri ligger en viss optimism samtidigt som denna perfomance tydligt visar vilka begränsningar som råder. Arbetsplatserna, baren och tv-studion, kräver anpassning till givna roller och kan lätt bli fällor. I de två tjejrummen, som återger två olika åldrar, så speglas traditionella uppfattningar om kvinnlighet bland annat genom färgsymboliken i form av scenografins rosa inslag.

Därmed inte sagt att den rosa färgen dominerar i något av fallen. Även i det avseendet har Emma Pilipon sett till att ge sitt verk en nödvändig grad av nyansering. Verket må vara baserat på klichéer men framstår som något helt annat, mångbottnat och tankeväckande.

Det är värt att notera att två av rummen har speglar. Kvinnan i baren kan då och då betrakta sig själv i barspegeln som delvis är skymd av buteljer. Tjejen som är på väg att bli kvinna provar olika kläder och poser framför flickrumsspegeln, medan hon som ivrigt studerar böcker och skriver på sin laptop aldrig speglar sig i något annat än skrift.
Den som tycks närmast ett slags självförverkligande befinner sig i tv-studion och återspeglas i en bildskärm vänd mot publiken, men någon ordinär spegel är det inte.

Vi har på sätt och vis sett det här förut, på film och i tv-serier, men Emma Pilipon har en intellektuell klippteknik som möjliggör en djupare förståelse av sammanhangen när filmens och tv-seriernas schabloner översätts till det fysiska scenrummet.