I början av december anlades en brand i ett hyreshus på Bollhusgatan. Den så kallade Gryningspyromanen greps – som det heter på polisspråk – i anslutning till brottet. Både nära i tid och nära i rum – han greps på Österportstorg endast minuter efter brandens utbrott, efter att polisens spanare sett honom lämna huset det brann i.

Fler omständigheter än på länge, kanske någonsin, pekar mot honom. För det är ju långt från första gången – redan i början på året satt den gänglige 47-åringen häktad: en antikaffär hade stuckits i brand i Löderup. Men som så många gånger förr då han har misstänkts för bränder räckte bevisningen inte för att dra honom inför rätta.
Polisen startade kort därpå en punktmarkering som, sett till resurserna som gick åt, var av sällan skådat slag. Två till tre uniformerade poliser följde honom hack i häl. Dygnet runt. Nästan.

Det brann snart igen. Soldattorpet ödelades, och likaså Domaregården i Hammenhög.
Mannen häktades på nytt, men efter att han suttit inlåst i två månader tvingades åklagaren i mitten av juli se honom lämna häktet som en fri man efter att den tekniska undersökningen kammat noll. Utredningen om den branden lever fortfarande, men kommer antagligen att läggas ned om inget nytt kommer fram.
Bevakningen fortsatte under sensommaren och tidiga hösten. Men snart brann det igen. Den här gången var det Skivarps landmärke, den anrika möllan som gett den intilliggande idrottsplatsen sitt namn, som blev de nattliga lågornas rov.

Mannen greps. Men ännu en gång sattes han på fri fot. Det fanns inte nog skäl för att häkta honom, lät tingsrätten meddela. Utredningen har rullat på – analyser har gjorts och vittnesmål har hämtats in. Ännu lever hoppet hos Skivarpsborna om att få fast den som tog deras mölla från dem.
Och just den frustrationen, den hämndlystnad och den maktlöshet som Skivarpsborna, Hammenhögsborna och Ystadsborna känner när deras kulturbyggnader förstörs i våldsamma eldsvådor – den möter vi ofta när vi rapporterar om bränderna.

Alla tycks överens: varför syr de inte in honom, varför gör inte polisen något – varför gör inte någon något?
För alla tycker sig veta att det är han, gryningspyromanen. Alla väntar sig att vi ska bekräfta det de redan kommit fram till i samma stund larmet går om en ny brand: det är gryningspyromanen som har gjort det.
När det brann på Buhres fisk i januari var det Simrishamnsborna som ventilerade sin, rättmätiga, märk väl, ilska. Men det gäller att vara försiktig.
Det visade sig vara en olyckshändelse. Den mänskliga faktorn låg bakom.

Så är det inte i de flesta fall gryningspyromanen har varit misstänkt för. Bränderna är så gott som uteslutande konstaterat anlagda.
Och därför, tror jag, väcktes nu i december hos många människor den fråga som under nästa års första månader ska få sitt svar: ska gryningspyromanen för första gången någonsin kunna dömas för mordbrand? Den frågan, som på ett kärnfullt sätt ringar in stora delar av det nyhetsåret 2010 handlade om, får vi svar på först nästa år.

Fotnot: 47-åringen har dömts i tingsrätt för mordbrand, men friats i hovrätt. Han har också dömts för försök till mordbrand i Dalarna.