Det har börjat spira en eftervalsdebatt även i mittenpartierna. De behöver det kanske mer än några andra, i synnerhet som två, C och KD, faktiskt löper en mycket stor risk för att åka ut ur riksdagen i valet 2014. Att förlita sig på stödröster från allmänborgerliga väljare, som i själ och hjärta är moderater, är lika riskfyllt som att spela rysk roulett.
I går föreslog ordförandena i Centerns ungdomsförbund och i Liberala ungdomsförbundet (FP-juniorerna) att de två moderpartierna borde slås samman. En sammanslagning skulle stärka den liberala rörelsen, hävdar de i en debattartikel på Newsmill.
Syftet med en sammanslagning skulle vara att skapa ett mer attraktivt alternativ än när C och FP uppträder var för sig inför väljarna. Logiken i det resonemanget är minst sagt grumlig.
Det finns både centerpartister och folkpartister som i det läget skulle gå till något annat parti, troligen M eller S, eller som skulle försöka bilda ett nytt centerparti och ett nytt folkparti, exakt det som skulle skett om partierna slagits samman 1973 när Thorbjörn Fälldin ville göra det. Så länge som vi har en så låg riksdagsspärr som den vi har, på fyra procent, är frestelsen stor att skapa nya partier om idén om ett sammanslaget C och FP förverkligas.
1 plus 1 är i politiken inte 2. Det kan förvisso bli 3, men troligare är att resultatet blir 1,5. Fusioner är en överskattad metod för att vinna marknader, det gäller både i affärslivet och i politiken. Det behövs en stark mitt, men det får man troligen bäst med flera mittenpartier.
@Byli.8.init:Lars J Eriksson