Kemin har, i likhet med övriga naturvetenskaper, gjort något av en störtdykning när det gäller populariteten bland unga människor som ska välja utbildning och yrke, berättar Ulf Ellervik. Och förklaringarna är många.
En av dem är troligen ett visst motstånd mot krävande studier hos en generation som från späda år matats med mediebilden av att det vimlar av enkla genvägar till framgång och pengar, misstänker Ulf Ellervik.
– Det är förstås bara en spekulation från min sida, men lite ligger det nog i den. Och det är i så fall inte alls bra. I länder som Indien och Kina vimlar det av unga människor som gärna lägger ner tid och kraft på tuffa studier, och snart kommer vi att se oss omsprungna av dem.

En annan viktig faktor, anser Ulf Ellervik, är att naturvetenskaperna, inklusive kemin, är generellt dåliga på att marknadsföra sig.
– Det har gjorts en stor undersökning där femtonåringar fick värdera 120 ord och fraser utifrån hur spännande de lät. Kemiord som "molekyler" och "polymerer" hamnade allra längst ner i botten.
Å andra sidan hamnade ord som "droger", "sprängämnen" och "läkemedel" i topp, och här finns något att spinna vidare på, menar Ulf Ellervik.
– Huvudsaken är att de hittar in i ämnet. Varför inte ta vägen via kemins mörka, mer spännande sida? Det är ju fortfarande kemi.

Det är ungefär så han tänker när han håller populärvetenskapliga föreläsningar om kemi, eller organiserar kemishower för skolelever och allmänhet. Att man genom att lyfta fram ämnets spektakulära sidor på sikt kan öka intresset även för de teoretiska bottnarna. Och det var så hans egen väg in i kemins värld såg ut.
– Från början var det den rent praktiska biten som fascinerade mig. Att man kunde hälla ihop två vätskor och så bytte de färg. På den tiden kunde man köpa kemikalier som privatperson på ett helt annat sätt än i dag; jag tillhör den sista generationen som faktiskt hade ett eget kemilabb hemma. Det låter lite nördigt, och det var det väl också. Men nördigt är bra, tycker jag.

Redan under gymnasietiden i uppväxtstaden Linköping kom han i kontakt med Kemicentrum i Lund, när han tillbringade några sommarlovsveckor i deras forskarskola.
– Man fick vara med i en forskargrupp, och delta i deras forskning. Det var enormt kul. Efter studenten blev jag mer eller mindre rekryterad till Kemicentrum, där jag ägnade ungefär 20 procent av min tid åt forskning parallellt med att jag läste kemiteknik på LTH.

Ulf Ellervik disputerade 1998, på en avhandling om en kolhydrat som skulle kunna användas som bas för ett hypotetiskt cancervaccin, och begav sig därefter till Los Angeles för att ägna sig åt postdocstudier vid prestigetyngda California Institute of Technology, eller Caltech, som det heter i dagligt tal.
– Det var otroligt stimulerande. Caltech har fostrat ett trettiotal Nobelpristagare, och man kunde inte vistas där en enda dag utan att stöta ihop med någon av de riktigt stora.
Ändå beslöt han sig efter två år för att återvända hem till Lund.
– Det var lite kluvet. På många sätt var Los Angeles rena himmelriket, åtminstone den delen där jag bodde, Pasadena. Å andra sidan är USA väldigt hårt. Du måste vara absolut bäst om du ska lyckas. Visst var det lockande att göra ett försök, men till slut vägde ändå vågskålen över för att resa hem.

Den inriktning mot cancerforskning som Ulf Ellervik valde redan under doktorandtiden har han hållit fast vid sedan dess. Nyligen gjorde han och hans forskarkollegor i Lund ett genombrott som i en lekmans öron låter nästan för bra för att vara sant. Genom att skicka in så kallade xylosföreningar i kroppen kan man lura cancertumörer att börja tillverka ett gift som angriper tumörerna själva, och snabbt och effektivt dödar dem, utan att omkringliggande vävnad tar skada.
– Tumören börjar av misstag att producera en självmordsdrog, skulle man kunna säga. Vi har hunnit testa på tre, fyra tumörtyper, och det funkade jättebra.
Det finns emellertid en betydande hake. För att industrin ska tycka att det är värt att pytsa in de cirka 500 miljoner kronor som krävs för att under ungefär tio års tid mödosamt omvandla ett forskningsrön till ett säljbart läkemedel, måste forskningsrönet i fråga vara baserat på ett unikt patent. Men de xylosföreningar som Ulf Ellervik och hans kollegor använt sig av är välkända sedan länge. För att uttrycka det krasst: mycket talar för att vi är cancergåtans lösning på spåren, men det är en lösning som det inte går att tjäna pengar på.
– En förfärlig kniptång, sammanfattar Ulf Ellervik situationen.

Men det är bara att forska vidare. Förhoppningen är att åstadkomma "självmordsdrogen" med hjälp av någon annan substans, som det går att ta patent på, och därmed få med läkemedelsindustrin på noterna.
– Absolut. Vi tror att vi kommer att få det att funka till slut.
FN har bestämt att 2011 är Kemins år, något som kommer att uppmärksammas över hela världen. Ulf Ellervik samordnar aktiviteterna i södra Sverige, och utlovar ett fullspäckat schema för alla som har lust att bekanta sig med kemins mysterier. Varje månad har teman som konst, mode, hälsa, klimat och idrott, och ambitionen är att haka upp minst två publika evenemang på varje tema.
– Det känns väldigt roligt, och jag är övertygad om att det kommer att bli jättespännande.