Vi föds och vi dör. Livet i välfärdslandet Sverige har blivit längre och längre för varje generation som fötts under 1900-talet. En människas död kan vara mycket olika. Den kan vara plötslig och oväntad. Den kan vara ett slut på smärtor och lidande. Den kan vara ledsam och gråtfylld men med en stor närhet och kärlek till de anhöriga. Hur den sista tiden blir beror till stor del på omgivningen. Det är fruktansvärt nog att bli drabbad av en obotlig sjukdom och allt det för med sig till patienten och de närstående. Därför är det viktigare än någonsin att vården fungerar. Tyvärr är det inte så i hela Skåne idag.

Hospiceverksamheten i Lund har i flera år funnits på Vipeholms gamla sjukhusområde med 8 platser, en egen kock och med en personal som har förmågan att dagligen hantera vård av personer i livets slutskede. På grund av trångboddhet har platserna nu minskats till 6 men med en personal, hängiven sitt arbete, har man med små medel kunnat skapa ett hem för både patienter och närstående. Ibland också åt den sjukes älskade husdjur. Hospiceverksamheten handlar om att se till att avskedet kan se på ett fint, värdigt och lugnt sätt. För både patient och de närstående, som inte sällan är barn i skolåldern som ska leva vidare med en allt för tidig förlust av en förälder.

Denna verksamhet ska nu läggas ner. Några platser för palliativ vård kommer att finnas på en onkologavdelning inne på lasarettsområdet. Detta trots att pengar avsatts speciellt för den palliativa vården. Den borgerliga politiska ledningen har inte förmått att verkställa sina beslut. Kanske främst för att besparingarna totalt inom sjukvården i region Skåne nu visar sig så tydligt så att den också drabbar de allra sjukaste. Besparingar har helt enkelt gjort att det finns för lite pengar i sjukvårdssystemet. Personalen och den vård som kan ges på onkologen är utmärkt på alla sätt. Det är inte där problemet ligger. Förutsättningarna för de olika patientgrupperna och även deras närstående är helt olika. I den ena verksamheten ligger fokus på att vårda människor friska medan fokus i det andra fallet ligger på en värdig vård i livets slutskede och att förbereda sig på det oundvikliga.

Vi vill att det ska finnas möjlighet till ett värdig slut och en god vård i livets slutskede i hela Skåne för den sjuke och också ett stöd till de närstående som ska leva vidare med sin sorg. I mellersta Skåne är den palliativa vården redan underdimensionerad. Som lök på laxen står dessutom ansvariga politiker med armarna i kors. Samtidigt som den palliativa vården riskerar att näst intill utraderas i avvaktan på att kanske om några år, någonstans, på något sätt, eventuellt återuppstå.

Vad som behövs är att ansvariga politiker tar den här utsatta patientgruppen på allvar. Det behövs ett samlat grepp genom en organisatorisk förändring som säkrar den palliativa vårdens fortlevande i hela Skåne. Det minsta man kan begära i resurstillförsel är ju också att de medel som är beslutade för denna verksamhet kommer denna tillgodo. Men det behövs i och för sig än mer resurser för att också i mellersta Skåne kunna bygga ut den palliativa hemsjukvården som idag inte finns och som dagligen påverkar familjer i en mycket utsatt läge. Framförallt krävs att ansvariga slutar att likt strutsen stoppa huvudet i sanden och istället tar det ansvar de är valda att axla. Det är det minsta man kan begära för dessa så svårt sjuka patienter.

"Rom byggdes inte på en dag" säger den moderata ordföranden i vårdproduktionsberedningen, Catharina von Blixen-Finecke, som kommentar till problemen inom den palliativa vården. Cyniskt kan man tycka. Redan på den tiden fanns det i alla fall någon som åtminstone agerade i byggandet av Rom. De satt inte bara på åskådarläktaren och såg staden rasa samman. Risken är väl nu stor att von Blixen-Finecke istället ett antal gånger i regionfullmäktige får uttala; "Och för övrigt anser jag att Kartago bör återuppbyggas".