– Det gäller att vara i tid om du skall få en sovplats. Dörren öppnas inte förrän klockan sju och de stänger tio på förmiddagen. På dagarna driver vi runt på stan. Ibland sitter vi i en trappuppgång för att värma oss och ibland går vi och tar en fika eller lite mat någonstans, säger Alf och Kalle.

De två håller värmen den sista timmen på ett kafé i samma kvarter. Vid Stadsmissionen står flera vagnar och väskor för att bilda en kö medan ägarna söker värme någon annanstans. När jag hittar Alf och Kalle vid ett bord är de i full färd med att äta kebab. Vänligt ber de mig slå mig ner för att ställa mina frågor.

Det riktigt bubblar ur dem när de förtäljer sina historier. Båda är ganska härjade med tovigt hår, lite sjaviga kläder och de har tappat de flesta av tänderna men humöret verkar trots allt vara gott. De sticker inte under stol med att de har missbrukat i många år och även suttit i fängelse.

– Vi har känt varandra sen vi var småttingar och växte upp innanför broarna i city. Alf tog ofta hand om mig som är yngre och vi har hållt kontakten i alla år trots att vi har levt hårda liv. Nu är jag 57 och han 61 år och då hjälper jag honom när han är helt utan bostad, menar Kalle som följer sin vän till Nattjouren.

Kalle är på gång och har plats på ett boende på Lönngatan och har börjat så långsamt med studier. Alf är tvungen att flytta runt mellan olika härbergen efter att ha tappat sin plats på Stadsmissionens stödboende.

Han och Kalle pratar om den otrygghet de känner när de inte vet vart de skall ta vägen på kvällen. En tillvaro de delar med många som inte har en fast plats, vilket förstås alla vill ha. Många flyttar runt mellan olika härbergen, trappuppgångar och kompisar, det är ett heltidsjobb.

– I 12 år har jag snurrat runt mellan olika boenden och periodvis i en fosterfamilj. Det tar både på psyket och fysiken. Men så länge som drogerna drar mer än det vanliga livet lär jag inte komma loss. Det skulle möjligtvis vara om jag blev sjuk, säger Conny, som får ett skrovmål på Café David.

Denna 35-åring söker sig till Stadsmissionen när han har suttit några månader i fängelse. I fjol vinter blev han utslängd från härbärget Vallhem på grund av en kontrovers och har fortfarande inte fått godkänt att återvända. Trots det har han inte gett upp sina drömmar.

– När jag var hos en fosterfamilj på landet ett och ett halvt år fick jag ta hand om djuren och hjälpa till på olika sätt. Då mådde jag fint och kunde hålla mig ifrån drogerna. Sen var det kört när jag återvände till stan. Här på Stadsmissionen kan jag känna en del av det förtroende som jag fick där, menar Conny.

Nu måste han och de följa socialens regler och det är inte tal om något eget förrän de är drogfria. Det gäller att inte käfta emot utan hålla med om du skall få någon hjälp, säger de hemlösa vi träffade. De har kontakt med socialen för att klara sin situation men till Nattjouren kan de komma helt på eget initiativ.

Livet på gatan är tufft men Alf, Kalle och Conny pratar om att även om de konkurrerar om platserna och periodvis är inne i den kriminella världen finns det en gemenskap som mellan hemlösa i olika kategorier och de håller koll på varandra så att ingen fryser ihjäl ute eller dör av en överdos.

– En del som inte vill ha med myndigheterna att göra sover på bänkar eller i parkerna. Det är extra tufft när det är så här kallt. Politikerna pratar om att det inte finns några uteliggare. Kom gärna och byt med oss i några dagar så får ni ser hur det känns, säger Kalle kraftfullt och får medhåll med ett mumlande från Alf.